Stäng
juni 1, 2017
Sara Martinsson, skribent

Allt du aldrig vågat hoppas att kärleks-tv kunde vara

Efter succén med ”Gift vid första ögonkastet” har SVT nu plockat upp ”First dates”.

En brittisk dejtingserie som är allt du aldrig vågat hoppas kärleks-tv kunde vara!

”Första dejten: England” är den lite knöliga titeln som programmet fått i SVT Play. Programidén är desto enklare. Par möts för första gången, på en blinddejt. Platsen är Paternoster Chop House, en matchmaking-restaurang i London. Tittaren får följa med under en middag. Dejten avslutas med att de ihopparade får svara på om de vill träffas igen.

Själva ramen är alltså simplast möjliga. En dejt, som visas i tv. Inget anmärkningsvärt. I stället är det vad First dates fyller sin berättelse med som gör att programmet sticker ut.

Kolla själv, här är några av deltagarna som tittarna i England fått lära känna under våren:
James, som drömmer om att hitta en man att bilda familj med:

Sarah, som i tonåren drabbades av cancer och förlorade ett ben:

Stammande burleskfantasten Susie:

Nancie som blir ihopparad med Noura, den hetaste tjejen hon någonsin gått ut med:

Eve, som har alopecia och valde att ta av sig peruken, uppmuntrad av en beundrande dejt:

91-årige Raymon som drömmer om att hitta en ny kärlek sedan hans fru gått bort:

Ganska långt ifrån de modellsnygga tjugofem-trettioåriga PT:arna och tandsköterskorna i Bachelor/-ette, eller hur? Grejen med First dates är att deltagarna är helt vanliga människor. Som tittare känner man sig genast inkluderad, närmast som en av dem. Känslan är ovan. I dejtingserier är ju nästan alltid annars det åtråvärda något ungt, smärt, vitt. Den här typiska dragningen mot det normativa gör som bekant hela genren problematisk. Hur kan man ens gilla kärleks-tv och samtidigt ha en intersektionell analys?

När kulturskribenter gör försök att förklara varför även de mest medvetna feminister kan bli helt till sig av genusstereotypa, romantiska dokusåpor drar man gärna sagokortet. Man brukar säga att kärnan i den västerländska kärleksberättelsen är den om det ödesbestämda, himlastormande mötet mellan en stilig prins och en vacker prinsessa, och att den här bilden av tvåsamheten är så djupt inpräntad i oss att vi på ett närmast primitivt sätt graviterar mot repriser av den. Oavsett om vi är feminister eller ej älskar vi The Bachelor-liknande program eftersom de, på olika sätt, iscensätter denna allas vår kulturellt betingade längtan efter ett lyckligt, bekant slut.

Men First dates ställer alltså den här tropen på ända.

I stället för att försöka regissera det mest sagolika skeendet väljer man här att låta deltagarna göra berättelsen. Och eftersom man castat människor med så olika erfarenheter och bakgrunder behöver man inte tillsätta någon extra krydda. Historierna kärlekssökarna delar med sig av är tillräckligt drabbande för att göra bra tv. Särskilt de äldre männen och kvinnorna, som kommer till restaurangen efter långa äktenskap där den älskade livskamraten gått bort, har ofta så gripande stories att man som tittare får svårt att hålla tårarna tillbaka.

First dates-konceptet är så pass lyckat att serien nu gått på export. I USA har under våren den första amerikanska säsongen visats, med Drew Barrymore som speakerröst. SVT har en svensk version på gång, och särskilt nu, efter senaste tidens mångfaldsdiskussion, får man verkligen hoppas att ”Första dejten: Sverige” ser till att behålla den inkluderande, öppna inställning som är det brittiska originalets framgångsrecept.

First dates är kärleks-tv för alla, OM ALLA. Och just därför faktiskt hela genrens allra mest älskvärda program.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler