Stäng
oktober 13, 2015
Alexandra Sundqvist, medarbetare
Patti Smith. Foto: Ulla Montan

Alexandra Sundqvist läser Patti Smiths ”M-Train”

Patti Smith revolutionerade musikscenen med sin blandning av poesi och rock på 70-talet. Hennes status som sensibel samtida rockikon är oomtvistlig. Att hon är en av få musikaliska förgrundsfigurer som håller fast vid en klassisk kulturkanon gör henne unik – inte minst för att just populärkulturen har ett kort kollektivt minne.

Patti Smith också visat prov på ett säreget litterärt författarskap präglat av en klassisk romantik, där drömmar och tankefigurer flyter ihop med, till synes, vardagliga händelser.

Men till skillnad från ungdomsskildringen ”Just Kids” (2010), tillägnad vännen Robert Mapplethorpe, så är hennes nya bok ”M-train” mer fragmentarisk.

”M-train” är en memoar. Titeln är en förkortning av ”memory train” – det är ett minneståg som åker fram och tillbaka mellan olika stationer och som bildar en sublim samling av historier rörande sorg och förlust, en borttappad rock, böcker, resor, svart kaffe, skrivande och nattliga drömmar – ting eller företeelser genom vilka Patti Smith delger oss sitt inre liv.
I ”M-train” ikläder Patti Smith sig ofta rollen som modernismens klassiska flanör, oavsett om hon promenerar genom New York, Tokyo eller i Mexico. Ensam – ofta med en bok, en kaffe eller en anteckningsbok i handen.

I memoaren skriver Patti Smith indignerat om sina ”mästare”, de författare eller konstnärer som fått en plats i hennes eget Pantheon, däribland; Arthur Rimbaud, Virginia Woolf, Sylvia Plath, William S. Burroughs och Frida Kahlo.

Men hon skriver också om ensamhet, isolering och att åldras: ”Hur kunde vi bli så förbaskat gamla, sa jag till mina leder och till mitt järngråa hår. Nu är jag äldre än den jag älskade, än de av mina vänner som har lämnat mig. Kanske kommer jag att bli så gammal att New York Public Library tvingas räcka över Virginia Woolfs promenadkäpp till mig. Jag skulle ta väl hand om den åt henne, liksom stenarna i hennes ficka. Men jag skulle dessutom fortsätta att leva, vägra lämna ifrån mig min penna”.

I bokens vackraste sektioner minns Patti Smith tiden när hon bodde i Michigan, tillsammans med sin bortgångne make, gitarristen Fredric Sonic Smith och parets två barn. En tid när hon mest höll sig i området, när hon skrev – men sällan ställde sig i rampljuset.

”Det var en gåtfull period. En period fylld med små njutningar. Som när ett päron syntes på en trädgren och föll ner framför mig och gav mig styrka.”

Att resa med ”M-train” är en fin, säregen, upplevelse. Man kan välja var man vill dröja kvar. Men också när man är redo att kliva på igen.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler