Stäng
december 5, 2017
Politism, redaktion
Aida Paridad.

Aida Paridad: ”Ingen av politikerna på samtalet verkar ha förstått min kritik”

För en vecka sedan anordnade Riksteatern återigen ett kulturpolitiskt samtal på Södra Teatern i Stockholm. Utgångspunkten var att samla smarta och relevanta personer för att diskutera nödvändiga strategier för hur kulturen ska demokratiseras och tillgängliggöras för alla.

Jag, troligen inbjuden som en bärare av dålig stämning, levde upp till min roll genom en fem minuter lång rant som underkände hela eventet inför kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) och hennes kulturpolitikerkollegor (tre vita medelålders herrar), som intervjuades i en timme och pratade cirka 0 minuter om hur de ska få kulturen och konsten att göras tillgänglig för alla.

Jag vill nu återge essensen av min kritik, inte minst för att ingen av politikerna verkade förstå vidden av min diss.

För det första, deltagarlistan:

Precis som tidigare var utgångspunkten för det här kulturpolitiska samtalet att samla många smarta och relevanta personer för att diskutera nödvändiga strategier för hur kulturen ska demokratiseras och tillgängliggöras för alla. Och precis som tidigare representerades 99 procent av deltagarna av exakt samma grupp som redan utgör den brutalt homogena skara som redan beslutar om, producerar och konsumerar konst och kultur i Sverige. Det är otroligt tröttsamt att ens behöva göra den här förbannade jämförelsen hela tiden men here goes, igen: det är som att 99 procent män, som sitter på beslutsfattande poster i samtliga led skulle samlas för att diskutera feministiska strategier för att få in fler kvinnor i samtliga led.

Det hade blivit en skandal.

Så varför är det här så otroligt accepterat? Varför var nästan alla av de 31 namnen på deltagarlistan personer som INTE representerar grupper som är exkluderade från det svenska kulturlivet/kulturproduktionen/kulturkonsumtionen? Den enda afrosvenska personen i rummet var kulturministern (som obviously inte lyfte frågan om den enorma exkluderingen av och utsattheten bland afrosvenskar), inte en enda representant från någon funkisorganisation, från HBTQ-rörelsen, från en ungdomsorganisation och så vidare.

I stället var det väldigt många chefer, ordföranden, generalsekreterare, CEO:s, förläggare, konstnärliga ledare, som uppenbarligen inte haft en fungerande strategi för några som helst ”mångfaldsarbeten” och som saknar erfarenhet av normbrytande i de flesta avseenden.

För det andra, kontexten:

Jag känner en enorm sorg och skam över att som svensk medborgare bevittna hur våra folkvalda politiker öser pengar över diktaturer på andra sidan medelhavet för att ganska direkt sponsra slavhandel och tortyr med svarta och bruna kroppar, för att förhindra att Sverige – gud förbjude – inte skulle få tillräckligt med andrum från asylrätten. Samtidigt som svenskar generellt inte tycks bli så upprörda över svenska statens agerande med hänvisning till den så kallade ”närhetsprincipen”, samtidigt som flera av de mest exluderade grupperna från det svenska kulturlivet är personer som har släkt, vänner och rötter i dessa länder. Samtidigt som Anders Ygeman (S), under det kulturpolitiska samtalet på Södran säger att: VI kanske inte ska hålla på och försöka få DOM där UTE i förorterna att gilla Svansjön utan i stället låta dem ägna sig åt sin poetry slam som ju går så bra där. Absolut.

Vi har alltså svenska kulturpolitiker som ska jobba för en kulturkonsumtion för alla, i en kontext som dryper av en eurocentrisk världsbild och en strukturell, institutionell och internaliserande rasism (bara för att nämna ett av alla samverkande förtryck). Det är en struktur som de flesta politiker själva gynnas av och en utsatthet som de uppenbarligen inte kan relatera till på grund av att de flesta är vit medelklass. Den nödvändiga maktanalysen är alltså helt frånvarande bland de som har mandat att fatta besluten inom kulturpolitiken.

För det tredje, responsen:

Alice Bah Kuhnke sa inte så mkt mer än att ”det var mycket” jag sa. Olof Lavesson (M) konstaterade att han inte vet om han är rätt person för uppdraget eller inte men att han ”sitter där han sitter” och därför bara kan göra det bästa av situationen. Sedan försvann han i ett långt oklart argument om bland annat #metoo som han kopplade ihop med EN bransch och ”en sekt” som tillåter hemskheter.

För det fjärde, ironin:

Jag rantade om precis samma saker första gången jag medverkade i ett kulturpolitiskt samtal som Riksteatern arrangerat, jag var lika oimponerad då.

Det absurda är att Riksteatern i sin beskrivning av syftet med initiativet till samtalet själva uttrycker en oro för att SD (omnämnda som ”det finns krafter som vill..”) i framtiden kommer att kunna påverka hur mycket statliga medel som ska ges för kulturverksamheter och vilken typ av kultur som får kosta pengar. Det är en legitim oro med tanke på att bland annat Olov Lavesson (M) själv uttryckt att ”man måste kunna föra politiska samtal med alla partier” angående just kulturpolitiken, som SD tydligen är väldigt taggade på att ta över som första utskott om dom får chansen.

Så, i realiteten skulle det innebära att stora aktörer som Riksteatern i framtiden tappar inflytande över ett område som de själva bidragit till att exkludera flera grupper och minoriteter ifrån, genom att bland annat ha en personalstyrka som är minst lika homogen som deltagarlistan på Södran var i tisdags. Och nu när det mer än någonsin skulle vara dags att ta hjälp från alla de existerande organisationer och aktörer som på riktigt skulle kunna åstadkomma förändring genom ett medvetet och progressivt arbete som i sig självt skulle vara en motkraft åt ”vissa krafter”, så anordnar Riksteatern en i princip identisk halvdag som på sin höjd bidragit till att stilla ett halvdeppigt samvete.

För ett tag.

Aida Paridad

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler