Stäng
maj 4, 2018
Nora Adin, Pitchare

Käftsmäll eller inte

  • Kroppar som dansar i slowmotion, bas som dunkar i pulsådrorna och skål-drick-upp vid bardisken. Jag älskar att gå ut och dansa. Älskar att slänga med håret och fuldansa med mina kompisar. Röra oss mot varandra, tappa rytmen, ramla bakåt och skratta sönder väggarna. När vi dansar är vi en del av en massa, fullkomligt anonyma och ansiktslösa – bara kroppar som tappar bort sig och hittar tillbaka.

    Men varenda gång, på varje dansgolv är det någon som tar tag i någons arm och vägrar släppa taget. På varje dansgolv är det en man som tar tag i en kvinna och drar henne intill sig, trots att hon försöker dra sig loss och säger ”tack men nej tack”. Vänligt eller spydigt, med kropp eller med ord.

    På ett dansgolv i Göteborg borrar någons fingrar sig i min arm; som om de skulle penetrera huden och röra köttet. En gång till, jag överröstar musiken ”Nej”.

    I pausen mellan låtarna får vi ögonkontakt och jag kan höra honom andas. Sliter loss armen och vänder mig om i ett språng. Han försöker ta tag i mig igen men fångar bara luften, och där. Exakt där - blir jag ansiktslös i folkmassan igen.

    I trappen ner till det större dansgolvet springer jag på honom igen. Han tar tag i min arm ännu en gång och jag är förbannad nu och säger vad fan är ditt problem släpp mig, jag vill inte.

    Men han ger sig fortfarande inte och jag börjar ljuga i stället för att smälla till honom på käften. För det kanske inte är så himla farligt, jag borde ju inte starta någon fight när han bara försöker visa intresse. Det går att avvärja.

    ”Vadå varför? Jag gillar inte killar” ljuger jag och han flinar.

    Han kan vara tjej för min skull säger han och jag vet inte vem jag vill smälla till mest, honom eller mig själv; för egentligen vet jag att sådana män skiter fullkomligt i mitt intresse eller ointresse. Skiter fullkomligt i min sexuella läggning eller könsidentitet. Jag börjar knyta näven och förbereder armen på en sving mot hans näsben. ”Min pojkvän jobbar här, om han ser dig åker du ut och får stryk på gatan.”

    Och där. Exakt där. När hans grepp äntligen börjar lossna, när lamporna inte längre blinkar för vi står i en fullbelyst trappa så går jag från att ha varit ansiktslös och bara en i massan, till att vara en kropp som måste tillhöra en annan man för att bli lämnad ifred. Jag kommer inte undan med att inte vara intresserad, kommer inte undan med att vara lesbisk eller med att inte vilja berätta vilket land min ögonfärg är ifrån.

    Och värst av allt är ändå skammen som följer efter den korta minuten av lättnad. Skam över att jag ändå inte smällde till. Över att behöva delta i samma sjuka spel av ägandeskap. Skam över att jag senare ber min killkompis låtsas vara min pojkvän för att andra ska backa. Skam över att hundratusentals icke-män upplevt och upplever exakt samma sak på oräkneligt många dansgolv, konferenser, hissar, butiker, mataffärer, busskurer, tunnelbanor och flygplatser.

    Ansiktslösa i folkmassan eller inte. Här. Exakt här har vi hela jäkla problemet.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler