Stäng
blog-header
Foto: Jan Collsiöö/TT

Vem bryr sig om kvinnorna i New Yorks nagelsalonger?

Har du varit i USA har du definitivt sett dem. Och har du inte varit där, kanske du läst tipset ändå i någon resguide, ungefär: ”Passa på att gör en mani och pedi i USA. Det är fruktansvärt billigt!”

Och har du inte gjort det, har du utan tvekan sett dem i amerikanska filmer och tv-serier. Nagelsalongerna. Med sina blinkande neonskyltar i fönstren finns de på varje gata i storstäder som New York. Det kryllar också av dem på mindre orter runt om hela USA. De anställda på nagelsalongerna tillhör nästan uteslutande en grupp: unga, kvinnliga invandrare med begränsade engelskkunskaper. Den grupp som lättast utnyttjas av ett samhälle. Särskilt ett samhälle som det amerikanska, där ”small government” – en regering med litet inflytande – eftersträvas. Här är det varje människa för sig själv. Som upplagt för vilda västern.

I alla fall när det kommer till kosmetika- och nagelindustrin. För, ja: det är något fishy bakom de där fruktansvärt billiga priserna på ”mani och pedi” i USA.

Det visar en serie på två reportage av Sarah Maslin Nir publicerade i New York Times förra veckan.

Reportagen tog henne 13 månader att skriva, har publicerats på fyra språk, och hon har använt sig av över 100 källor.

Manikyristerna på USA:s hundratusentals nagelsalonger drabbas inte bara av hudsjukdomar, astma och andra andningsproblem. Artikeln vittnar om multipla missfall bland flera av de salongsarbetande kvinnorna, om barn med fosterskador och inlärningssvårigheter, om cancer, om sköldkörtelproblem, konstant värk och blödande näsa.

Och då har jag inte ens gått in på den rasism dessa kvinnor blir utsatta för, den slavlön (New York Times berättar att ingångslönen är så låg som tio dollar per dag, om de får betalt alls) de tvingas jobba under eller de vidriga tretton timmar långa dagar de tvingas uthärda, innan de går hem till det rum som de kan dela med sju andra.

Det här handlar inte om att vända sig mot manikyrer och pedikyrer. Tvärtom! Att fixa naglarna har under de senaste åren i stort sett börjat ses som en feministisk handling. Alltså, om vi pratar här i Sverige, att göra det i grupp med sina kompisar. Och jag håller med. Jag älskar det. Det finns utmärkt giftfria sätt att göra det på, det är bara att googla. Den här storyn handlar om de sätt som samhället utnyttjar unga kvinnor på, inget annat. Kvinnor som är ett vi, oavsett om du går på salong, jobbar på salong, fixar naglarna själv eller aldrig målat dem i ditt liv.

Bara fyra dagar efter att reportagen publicerats kom en möjlig vändning.

New Yorks guvernör Andrew M. Cuomo har begärt akutåtgärder. En arbetsgrupp ska omedelbart utreda branschen i New York, salong-för-salong, och instifta nya regler som salongerna måste följa för att skydda sina arbetare från de farliga kemikalier som kan finnas i nagelprodukter. Han ska införa ett utbildningsprogram för arbetarna som ska informera dem om deras faktiska rättigheter.
Alla nagelsalonger som vägrar kommer att stängas.

Det här är, förhoppningsvis, bara ett första steg. Problemen ligger ju way djupare än vad dessa akutåtgärder kan åstadkomma. Men det var i alla fall ett svar från den politiska makten inom loppet av fyra dagar.

Och nu då? Hela storyn och dess påföljder väcker mycket känslor. I alla fall hos mig.

Ungefär så här:

….Vad skönt att se grävande journalistik som leder till påföljder!!! Omedelbara påföljder!!! Och det handlar om kvinnor. Invandrarkvinnor. Kanske den minst sedda gruppen av både lag och media i varje samhälle.

Och:

….Vad skönt att vi i EU har över 1,300 förbjudna ämnen och kemikalier inom kosmetika!!! Men… vad är det vi missar här? Hur ser arbetssituationen ut på Sveriges växande marknad för naglar? Vem kommer att undersöka detta hos oss? Måste det vara media eller kan politikerna vakna till liv av Sarah Maslin Nirs reportage? I vilket fall så uppmanar jag de stora medierna att ta tag i detta, nu.

Och:

…Hm. De här arbetsförhållandena för nagelsalongsarbetarna i New York… de som vi skräms över, de som vi så länge blundat för men nu på alla sätt vill omöjliggöra i storstäder i väst. Jag känner igen det från någonstans. Hm… Tillverkningsindustrin i öst. Nagelarbete är något som måste utföras på plats. Men kläder, skor, leksaker och teknik tillverkas ”där borta”. Under samma arbetsförhållanden som beskrivs i dessa reportage. Den enda skillnaden är att den ena industrin är på New Yorks gator, den andra industrin inte. Vem ska rycka in och rädda dem?

Om bloggen

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler