Stäng
blog-header
februari 13, 2014
Margret Atladottir, redaktör
When all else fails: go kränkt Börje Ahlstedt. Foto: Maja Suslin/Scanpix

”Jag vägrar såklart att göra koreografin”

Hej Margret! Här kommer en riktig jävla vett och etikett-fråga:
Just nu är jag koreograf i ett musikdramatiskt projekt. Musikalen handlar om människor som har fördomar om varandra. I en scen är det en karaktär som pratar arabiska i telefon (scenen utspelar sig på en flygplats), då tar ”fördomen” form hos en medresenär och det hela slutar med ett sång och dansnummer med tjejer som dansar in i niqab, och där mannen som pratade arabiska skjuter ner alla med ett jävla gevär. (Detta ska alltså gestalta ”gemene mans” fördomar). Känner att detta är fruktansvärt och horribelt och förjävligt att den enda i ensemblen som har ett annat ursprung en Sverige ska framställas som en terrorist. När jag har tagit upp detta har jag fått svar som ”konst e konst” och ”amme vadåårå det är en komisk touch på hela scenen!! De e ju föördomar”. Jag vägrar såklart att göra koreografin. Till detta hör att: vi ska tydligen bjuda in människor från en flyktingförläggning i närheten, och skådisarna + regissör menar på allvar att dom ska spela upp den här scenen. Ringer posttraumatisk stressyndrom några klockor??? Folk är fyllda av ursäkter och korkade, verklighetsfrånvända kommentarer... dra åt helvete med dem, känner jag spontant. Men vad säger ni? *glad gubbe*

Mvh hemlig tjej

Svar: Till denna kniviga fråga var vi på Politism tvungna att ta in extern kompetens. Svarar på din fråga gör därför Aftonbladet kulturs Martin Aagård:

Hej Hemlig tjej!
Tack för din fråga.
Först tycker jag du måste ge dina teaterkompisar en pytteliten klapp på axeln för att de ändå försöker. Att man tror att man kämpar mot fördomar är trots allt ett litet steg på vägen mot att verkligen göra det. Det är dessutom viktigt för stämningen på teatern. Teaterstämningar kan ju lätt bli ganska upprörda som vi alla vet. Och det finns nog inga som kan bli så ledsna som skådisar med trassligt hår som tror sig bekämpa främlingsfientlighet men plötsligt inser att de är helt clueless.

När det är gjort tycker jag du ska angripa problemet med den arbetsmetod du behärskar bäst – teaterns. Du måste ta ett snack om metod och gestaltning av den där scenen med dina kolleger.
Börja prata lite teoretiskt om method acting, men grotta snabbt ner dig i petiga regifrågor: Varför har kvinnorna niqab? Försöker vi gestalta kvinnor från Jordanien, Egypten eller Somalia? Pratar de verkligen rätt dialekt? Vore det inte bättre med en vanlig huvudduk? Och i sånt fall ska den vara turkisk, bosnisk eller inköpt på Hennes och Mauritz i Skövde?
Varifrån kommer mannen med telefonen? Vilken terrororganisation försöker vi skildra? En Al Shabab-grupp som saknar stöd utifrån och försörjer sig på smuggling? En pakistansk extremistgrupp som distanserat sig från talibanerna?
Varför slår han till mot en flygplats?
Om du envist trakasserar dina kolleger med skitjobbiga dramaturgiska problem av den typen så ska du se att den där kränkande karaktären ”arab med skjutvapen” snart faller isär i smulor.
Påpeka gärna att tanken var god, men att resultatet faktiskt blev skit.

Som du redan märkt kommer svaret garanterat att bli: ”Men det är ju bara huuuuumor”, ”Det ska vara överdrivet”, ”Det är ju en parodi”, osv, mm…
Förklara då att humor blir roligare ju mer specifik den är. Säg nåt om Judd Apatow eller Lena Dunham och förklara att det skulle vara roligt att gestalta exakt hur Jimmie Åkessons fördomar om nyanlända flyktingar från kriget i Syrien egentligen ser ut.

Ditt ess i rockärmen ska så klart vara att du föreslår att ni gör research på den där flyktingförläggningen. Åk dit en eftermiddag och fråga hur flyktingarna ser på främlingsfientlighet. Vilka fördomar tror de att svenska musikalartister har? Ingen kommer att vilja leka ”arab med skjutvapen” efter det.

Om inget hjälper – hoppa av.
Gärna med buller och bång. Tänk ”kränkt Börje Ahlstedt har druckit vin sedan lunch och ska säga några sanningens ord”. Det finns ingen anledning att slösa bort ditt liv på förfärliga musikalföreställningar.

Martin Aagård

Om bloggen

Vi behöver regler för hur vi ska umgås med varandra. Så är bestämt. Det kallas vett och etikett. Och det kan i svåra situationer leda till panik och oro. Men! Misströsta icke. Vi är här för dig. Du mejlar in dina frågor, vi besvarar dem. Mejla till: margret.atladottir@politism.se

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se