Stäng
blog-header
september 5, 2016
Politism, redaktion
Hur hanterar man sexism och härskartekniker på jobbet? Foto: Roald, Berit/TT

”Hur gör jag för att min sexistiska kollega inte ska sluka all min energi?”

”Hej!

På min arbetsplats jobbar jag i en liten arbetsgrupp med några tjejer och endast en kille. Jag har mött patriarkala, sexistiska och härskartekniska snubbar förut, men den här killen är i en klass för sig. Han är extremt lat och arbetar endast då vår chef är närvarande. Vi tjejer gör jobbet medan den här snubben helt tar åt sig äran inför vår chef och andra kollegor. Han har heller inga problem med att ljuga för att få sig själv att framstå som duktig och kompetent, medan han gärna framställer oss tjejer som sina sekreterare.

Dessvärre verkar det som att de andra tjejerna i min arbetsgrupp imponeras av denna kille och accepterar hans härskartekniker och sexistiska kommentarer. Jag har därför inte diskuterat detta med dem eftersom jag vill undvika att framstå som en person som snackar skit om andra kollegor. Vad bör jag göra i situationen för att denna snubbe inte ska sluka all min energi?

/Anna”

För att svara på Annas fråga har vi bett Joa Bergold om hjälp. Hon arbetar med facklig feminism och är LO-utredare med fokus på välfärds- och jämställdhetspolitik.

SVAR:

Kära Anna!

Låt mig för det första gratulera dig. Du har sett nåt som går många andra förbi. För av någon outgrundlig anledning verkar sexistiska gubbslem av alla åldrar ofta helt gå under omgivningens radar. När man förväntar sig att alla skulle stå med rynkade ögonbryn och tappade hakor inför häpnadsväckande patriarkala beteenden – på jobbet, på bussen, på festen, i orienteringsklubben, you name it – väcker det i stället i bästa fall ingen reaktion alls. Men lika ofta skratt och bekräftelse. Så jag gratulerar dig, eftersom jag tror att du, till skillnad från mig och andra, envetet ställer dig vid sidan av sådana beklämmande gruppmekanismer. Du har tagit första steget.

Men å andra sidan går just nu en våg av synliggöranden och motstånd mot gubbiga (i vid mening) beteenden genom Sverige. Fler och fler sätter ord på vad de ser och upplever. Och när det som trycker ned och förlamar den enskilda i stället blir en kollektiv upplevelse mister gubbigheten sin legitimitet.

När ”mansplaining” nu blivit ett vedertaget begrepp är det inte längre riskfritt att lägga ut orden om tingens ordning. Talet om ”manspreading” har äntligen givit medpassagerare råg i ryggen att trycka tillbaka grannens knän där de hör hemma. Det är inte längre ok att blunda för de sexuella övergrepp som flickor utsätts för på offentliga platser. Oförmågan att vara intresserad och ställa frågor och intressera sig för ständigt lyssnande kvinnor blir klickmonster på DN. När en skön snubbe i publiken uppmanade Amy Schumer att ”visa pattarna” i övertygelsen att han bidrog till att höja kvaliteten på Schumers akt med sin frisinnade humor var det mycket få som har medlidande med honom när Schumer pekade ut och visade ut honom från arenan.

”Vi ser vad du gör. Och det är inte ok.”

Så Anna, jag tror att det bästa du kan göra är att berätta vad det är du ser.

Inte bakom ryggen på honom, utan där och då när det händer. Då är det lättare för alla att se att kejsaren är löjligt naken. Och du kan överlåta åt honom att skyla sig medan du får ägna dig åt det du gör bäst – ditt jobb.

Ha det!
/Joa

Om bloggen

Vi behöver regler för hur vi ska umgås med varandra. Så är bestämt. Det kallas vett och etikett. Och det kan i svåra situationer leda till panik och oro. Men! Misströsta icke. Vi är här för dig. Du mejlar in dina frågor, vi besvarar dem. Mejla till: margret.atladottir@politism.se

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler