Stäng
blog-header
juli 8, 2016
Veronica Eneskjöld, bloggare
Janerik Henriksson / TT

Nationalismen vädrar morgonluft

Almedalen kan nog av vissa klassas som ett paradis.

Politikerna talar under blå himmel, minglar i ruiner tyngda av svensk historia. Glassar smälter i händerna på åskådarna som betraktar skådespelet under solglasögon som de inköpt medan de traditionellt klagat på solskenet.

Talen fylls av ord som ”jordgubbar, ”Zlatan”, ”plåstrade knän” och ”smultron”.

Den svenska nationalitetens värdeord. På ett varmt juli-Gotland är det lätt att älska Sverige, att romantisera och krydda sin retorik med konnotationer av svenskhet.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor klev upp på scen i Almedalen till en publik som skanderade hennes namn. Bakom henne viftade en stor svensk flagga på storbildskärmen. I detta fanns en symbolik svår att bortse ifrån. Den oblyga användningen av den nationella identitetens mest laddade symboler, när Busch Thor redan tidigare under dagen talat om hur partiet stödjer instiftandet av en lista över godkänd läsning som ska lära unga (läs: invandrare) de rätta, svenska värderingarna.

Nationalismen är enkel. Den är lockande. Den nationella identiteten är en säker filt att svepa in sig i när den personliga identiteten hotas av arbetslöshet och osäkerhet inför framtiden. Politiker som ställer sig inför en vajande svensk flagga och talar om smultron och svensk frihet i samma andetag förstår detta. De sveper den nationalromantiska filten om sina egna ord. Erbjuder likvärdigt ideologiskt motiverande ställningstaganden i det välgörande, populistiska skimret av nationalism.

Begrepp som ”Frihet” och ”Jämlikhet” kopplas samman med den nationella identiteten så att de känns som något Sverige uppfann. ”Frihet” är något lika svenskt som sill.

Det är lätt att älska idén om Sverige från talarstolen i Almedalen. Men när nationalismen gör sitt återtåg i svensk politik, krymper det svenska ”vi”:et samtidigt. Att hänvisa till nationalsymboler gör att publiken kan nicka och hålla med: Det är Sverige. Från det kan man sortera ett vi och dem, rätt och fel. Vad som är inkluderat i svenskhet och inte. Midsommar och små grodorna, men inte Eid och Chanukka.

Stefan Löfven sa i sitt Almedalen-tal återigen att det krävs ett samhällsbygge i Sverige. Annie Lööf talade om en klyfta genom Sverige. När vi ska konstruera ett samhälle för att överbrygga den klyftan, lyfta arbetarklass och nyanlända ur fattigdom och segregation, då är det lätt att vilja använda en konstruktion som redan finns där. Den nationella identitet som lätt ramas in från köttbullar i jul till sill på midsommar till blå Almedalshimmel.

Vi lever i en tid då globaliseringen blir ifrågasatt och det europeiska samarbetet, kanske rätteligen, omvärderas. Den unga generationen plågas av arbetslöshet och en osäker ekonomisk framtid. Politikerföraktet är högt, när politiker misslyckas med att leverera lösningar som skapar jobb och välstånd i en ny sorts, internationell, verklighet. Konstruktionen av personliga identiteter kan inte längre ske utifrån samma identitetsmarkörer som den tidigare generationen. Livets milstolpar, som att flytta hemifrån, att få ett fast jobb, att kunna känna sig säker nog att starta en familj, är inte självklara mål i skenet av bostadsbrist, osäkra anställningar och en politiskt tumultartad omvärld.

Då finns nationalismen där. Eller religionen. Den trygga gruppidentiteten, för att den omfamnar samhället som en helhet. Den erbjuder förståelse och känslan av att inkluderas i något. Den ger en fast punkt när livet i övrigt är osäkert. Tryggheten i att det finns en kanon av värderingar, en handbok för livet. Vad, eller vem, som är rätt och fel. En lagom förpackad boklista som kan förmedla rätt sorts kultur.

Men nationalismen är inte vägen till trygghet. Vurmande för nationalsymbolerna leder ofta nerför en väg där den enda identiteten äter upp alla andra identiteter. Om svenskhet är ett trångt begrepp där man måste klämmas in mellan dalahästar och spettekaka, och att vara svensk på det sättet är enda vägen till acceptans, då kommer inga klyftor överbryggas. När nationalister känner vind i ryggen är inte samhället på väg framåt.

Det är godkända värderingar som ska få utrymme. Rätt värderingar. Rätt sorts böcker. Rätt sorts dans på nationaldagen. Och det där redan trånga utrymmet mellan dalahästen och spettekakan blir till ett nålsöga.

Om bloggen

Veronica Eneskjöld är gif-entreprenör och student av politik och media. En ständigt aktiv twittrare som gif:ar och sammanfattar politik- och samhällshändelser för din skull.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler