Stäng
blog-header
juli 6, 2016
Veronica Eneskjöld, bloggare
Centerns partiledare Annie Lööf håller sitt tal i Almedalen på måndagen. Foto: Janerik Henriksson / TT

Annie Lööf och det osagdas retorik

Almedalen är en chans för partier att skärpa sin politik. Eller inskärpa den i sina väljare.

I måndags var det Centerpartiets dag och den avslutades med ett tal av partiledaren Annie Lööf. Lööfs tal innehöll fokus på jobben. ”Alla jobb behövs”, upprepade hon flera gånger. Eftersom alla jobb behövs ska RUT-avdraget utökas och ingångslönerna bli lägre.

Men det tydligaste budskapet fanns ändå mellan raderna. I det hon aldrig sa.

Lööf ägnade en stor del av talet åt att prata om könsstympning, stenkastning mot blåljuspersonal och målade upp en bild av människor som inte får sitta och titta ut över gröna sommarängar utan höga hyreshus. Nationalsymbol-tyngd svensk sommar, levererad under strålande blå himmel på paradiset Gotland, mot dystra bilder av trånga förorter där människor kastar sten på ambulanser.

Det är alla relevanta, viktiga frågor. Men vad är den röda tråden? Medan Lööf gick mellan dessa ämnen gick hon aldrig in på hur de hängde ihop. Detta var bara enskilda problem som togs upp efter varandra.

Men publiken vet förstås vad Lööf ville säga. Publiken kan själva fylla i med sina egna föreställningar om vad dessa ämnen, dessa mentala bilder Lööf målade upp, har gemensamt. Då förlorar Lööf kontrollen över narrativet hon verkar vilja bygga upp, när hon pratar om klyftor och utanförskap. Hon lägger tolkningen av vem som bär skulden och vem som blir offer på publiken. Blinkar och verkar säga ”ni vet vad jag menar”.

Det är förståeligt att Lööf vill ta upp svåra ämnen som bekymrar många medborgare. Att lösa de problemen är politikers jobb. Men hon gör sig själv en otjänst när hon surfar på människors förutfattade meningar i stället för att knyta ihop trådarna själv. Det blir till en måla-med-nummer-bild där Lööf säger precis rätt saker för att publiken ska förstå, men utan att ta ansvar för bilden hon målar upp.

Om det är medvetet, är det en populistisk strategi. Om det är omedvetet, är det oansvarigt.

De problem Lööf tar upp är reella och måste bekämpas. Det är det inte någon fråga om. Frågan är vad Lööf egentligen säger, när hon inte säger något alls.

I stället för att bli ett sätt att ta upp problem utan att peka ut specifika grupper, så blir den enda gemensamma nämnaren det redan existerande narrativet. Narrativet om den problematiske invandraren, den könsstympande muslimen och den stenkastande ungdomen i förorten som smälter ihop till en person. Förenklade narrativ där en heterogen grupp människor (”invandrarna”) beläggs med skuld för samhällets alla problem. Omvänt problematiseras främst saker denna grupp anses stå för.

Det finns en anledning till att Lööf tar upp just dessa problem i ett av årets mest välbevakade tal. Det är den kopplingen Lööf inte verkar vilja göra explicit. Men som hennes retorik lutar sig mot.

Det blir en retorik i mellanrummen. Varför väljer Centerpartiets partiledare att gå mellan ämnena könsstympning och stenkastning? För att hon anser att de sakerna hänger ihop. När hon inte vill gå in på varför, inte förklarar hur hon rör sig från det enda till det andra, blir svaret för publiken den minsta gemensamma nämnaren. I det förenklade narrativ som förmedlas via media och nätsidor.

Vi lever i en tid då politiker verkligen måste återvinna förtroendet från allmänheten. Då vore det bra om Annie Lööf kunde både börja säga vad hon faktiskt vill säga – och sedan ta ansvar för det. Retorik som handlar om att kunna förneka vad man menade senare kommer inte öka förtroendet för Annie Lööf eller Centerpartiet.

Om bloggen

Veronica Eneskjöld är gif-entreprenör och student av politik och media. En ständigt aktiv twittrare som gif:ar och sammanfattar politik- och samhällshändelser för din skull.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler