Stäng
maj 24, 2017
Eric Rosén, chefredaktör
Ylva Johansson (S). Foto: Adam Ihse/TT

Ylva Johansson får inte göra en Mona Sahlin med strejkrätten

För fem år sedan vann arbetarrörelsen en delseger i EU när en förordning som kallades ”Monti II” slopades samma år som den presenterades. Förordningen syftade till att reglera utövandet av stridsåtgärder: det vill säga fackens rätt att strejka. Viljan att inskränka strejkrätten finns dock kvar i stora delar av EU. Frågan dyker upp med jämna mellanrum.

I Storbritannien har Tories drivit på hårt för begränsad strejkrätt för offentliganställda. I Sverige har en linje om att begränsa strejkrätten oftast drivits av Liberalerna, ett av de mest antifackliga partierna vi har i Sveriges riksdag.

2014 krävde partiets arbetsmarknadspolitiske talesperson Christer Nylander att strejkrätten begränsades. Han menade att den svenska modellen ger för stor makt till arbetsmarknadens parter. Och tidigare i år gick partiledaren Jan Björklund ut och föreslog inskränkningar i strejkrätten ”för jobben och välfärdens skull”.

Anledningen till att strejkrätten fortfarande finns kvar oinskränkt är för att arbetarrörelsen inte accepterat att någon tallar på den. Man har klarat att hålla emot. Dessutom kan man objektivt visa hur effektiv den svenska modellen är – den starka konflikträtten i Sverige har inneburit mycket få strejkdagar per år i Sverige. Länder med svagare rätt till stridsåtgärder präglas av fler konflikter.

Med den här bakgrunden är det minst sagt förvånande att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) på tisdagen ställde sig i Göteborg – där en konflikt pågår i stadens hamn – och meddelar att hon vill utreda en inskränkning av konflikträtten och få en ny lag på plats inom ett år.

Förvisso utreddes en liknande inskränkning redan i slutet på 1990-talet, på uppdrag av Mona Sahlin (S), men den socialdemokratiska regeringen slängde förslaget i papperskorgen, inte minst eftersom fackorganisationerna LO, Saco och TCO motsatte sig förslaget. Dessutom menade Arbetsdomstolen att reglerna skulle bli svåra (omöjliga?) att tillämpa i praktiken. Men redan utredningen av detta innebar att delar av fackföreningsrörelsen tappade förtroende för Socialdemokraternas kompass i allmänhet och Mona Sahlins i synnerhet.

Förslaget lades fram i en tid då socialdemokratiska partier över hela västvärlden kämpade för att inte framstå som träigt tråkigt fastsurrade vid otidsenliga fackförbund med en omodern syn på arbetsmarknaden. Den inställningen har man i mångt och mycket gjort upp med under de senaste åren, när man sett hur EU-lagstiftning och globalisering påverkar svensk arbetsmarknad, när man ser hur löntagarna pressas tillbaka på sina arbetsplatser och försvagas i sin organisering.

Att den socialdemokratiskt ledda regeringen nu plötsligt navigerar fel i frågan om strejkrätten, bara för att man upplever ett enda fackförbund som stökigare än man hade hoppats, är extremt oroväckande. En begränsning av konflikträtten är ett slag mot alla Sveriges löntagare.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se