Stäng
december 20, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Har elektriker samma klassintresse oavsett var de bor? Foto: Bertil Ericson / TT

Vilken klass tillhör du och vad innebär det?

I förra veckan skrev LO en debattartikel i DN och publicerade en film om ojämlikheten. Reaktionerna var på sätt och vis talande för hur svårt det är att få till en diskussion om klass och ojämlikhet i dag.

Både filmen och debattartikeln markerade ett skifte i LO:s förhållningssätt. Nu deklarerade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson att även arbetarrörelsen dumt nog sjungit med i den nyliberala sången om marknadsrättvisa:

”Över hela Europa har partier till vänster gjort sig skyldiga till att klyftorna ökar. Även i Sverige. Även vi.”

Äntligen instämde han i den kritik som framförts av så många av oss.

Men den debatt som följde handlade nästan uteslutande om klumpiga formuleringar om invandringen. Inte bara från kritikerna, utan även LO:s egen kommunikation fastnade där. Att diskutera uppgörelsen med den politik som vidgat klyftorna, eller de förslag som handlar om att stärka pensionerna och barnbidragen, samt beskatta kapitalet, mäktade ingen riktigt med. Inte ens facket själva.

Det går att se samma tendenser när vi eller andra skriver om jämlikhet, klass och ekonomiska frågor. Alla ”önskar” sig detta, men den faktiska diskussionen uteblir ofta vid sidan om medhåll om att det är ”viktigt”.

En orsak till detta är just den samhällssituation vi har, och som LO nu medger att de inte medverkat till att skapa. Tilltron till politiken, särskilt när det gäller ekonomi och klass, är obefintlig. I alla fall när det gäller de stora och etablerade partiernas förmåga att förändra. Gäller det däremot mobiltelefoner och kepsar i skolan eller hur badhusen lägger upp sina öppettider förväntas politikerna genast kunna både analysera och omedelbart påverka situationen.

Fackliga idéinstitutet Katalys drar nu igång ett arbete för att göra en ny klassanalys. Vilka klasser finns i det svenska samhället i dag och vilka är de mest centrala konfliktlinjerna? Det där är ingen dum frågeställning, det finns en tydlig koppling mellan en ouppdaterad klassanalys och oförmågan att verkligen sätta klass och ojämlikhet i politikens centrum.

Hur många definierar sig i dag som tillhörande en specifik klass? Och finns det, när anställningsformerna är så många och villkoren så oerhört olika, ens en möjlighet att få breda löntagargrupper – bibliotekarier, målare, butiksbiträden och socionomer – att agera utifrån ett gemensamt intresse kopplat till klass? Har en elektriker med bostadsrätt i Stockholm samma intressen som en elektriker i hyresrätt i Alingsås? Är yrkesgemenskapen tillräckligt stark eller har andra premisser blivit mer centrala för dem som individer?

Som jag ser det finns en absolut nytta med minskade klyftor och mer jämlikhet gemensamt för en överväldigande majoritet av befolkningen i Sverige. De undersökningar som gjorts visar också att det finns ett mycket brett stöd för mindre ojämlikhet i Sverige. Ändå har vi haft den utveckling LO beskriver där ”partier till vänster gjort sig skyldiga till att klyftorna ökar”.

En kombination av en bättre klassanalys, där Katalys projekt kan vara en viktig del, och en arbetarrörelse som i konkreta politiska förslag gör allt för att utjämna skillnaderna mellan fattig och rik, mellan den som äger och den som inte äger, är förstås rätt väg framåt. Men då måste vi också börja prata om dessa politiska förslag, och våga inse att de små marginaljusteringarnas tid är förbi. Och det är bråttom, för om inte de progressiva reformerar det ekonomiska systemet kommer högerpopulisterna att kapa frågan, som Wolfgang Munchau påpekar i en läsvärd analys.

Det räcker alltså inte att dutta längre.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler