Stäng
mars 15, 2015
Eric Rosén, chefredaktör
En syrisk flicka på flykt undan kriget, här i ett flyktingläger i libanesiska staden Al-Faour. Foto: Hussein Malla/AP/TT

Vi vet att kriget inte är på väg att ta slut och därför måste vi fortsätta hjälpa de som flyr

Den 15 mars 2011 känns både som alldeles nyss och som för väldigt länge sedan. Då hade hundratals människor just skadats när demokratidemonstrationer slogs tillbaka i Bahrain, och då hade Hosni Mubaraks regim i Egypten nyligen störtats efter långa folkliga protester och uppror på Tahrirtorget. Då slogs Khaddafis styrkor för fullt mot rebellerna i Libyen och diktatorn såg ut att vara på väg att vinna. Då, på morgonen, inträffade en våldsam explosion i inneslutningen på block 2 i kärnkraftverket i japanska Fukushima, dagar efter den jordbävning och tsunami som dödade närmare 16 000 människor. Och då, mitt i denna oerhört intensiva tid i världen, inleddes kriget i SyrienTill en början handlade det om demonstrationer som organiserades via facebook, och en regim som grep demonstranter. Några dagar senare hade de första demonstranterna dödats. Mindre än tio dagar senare kom rapporter om hundratals dödade, offer för Assads säkerhetsstyrkor.

Sedan dess har över 200 000, kanske närmare 300 000, dödats i kriget. Nära fyra miljoner människor har tvingats på flykt från landet. Att följa rapporteringen är många gånger outhärdligt, när man läser Aftonbladets stora reportage om offren – om alla barn – känns det som att man ska gå sönder.

För lite mer än ett år sedan spreds den här bilden, på 4-årige Marwan som kommer över gränsen och har tappat bort sin familj och jag skrev en kort text om vårt kollektiva svek mot Syrien. Ett år senare känns det som om sveket bara fördjupats och blivit allt allvarligare. Nu, när fler har dött, när fler har flytt, när våldet fortsatt är så sanslöst brutalt, talar vi mer än någonsin om att vi ska ta emot färre flyktingar från Syrien.

Sverigedemokraterna ville ha ett extraval som var en ”folkomröstning om invandringen”, i praktiken en folkomröstning om huruvida vi ska rädda syriska liv eller inte. Kristdemokraterna ville införa tillfälliga uppehållstillstånd, vilket skulle göra det svårare för de barn som kommer hit att känna sig trygga och svårare att komma in i det svenska samhället. Folkpartiet ville att permanenta uppehållstillstånd skulle bli ett undantag.

Historien kommer att döma oss hårt för att vi brytt oss så lite som vi gjort. Sverige har kunnat göra betydligt mer, och vad gäller andra rika länder är det en skandal att de inte gjort mer. Men hur hårt vi döms avgörs inte bara av det världens svek de fyra åren fram tills i dag. Det avgörs ännu mer av hur vi agerar i morgon. Kriget i Syrien är inte på väg att ta slut. Vi kommer att få se oerhört mycket mer blod och död och brutalitet. Det allra minsta vi kan göra, anständighetens lägstanivå, är att hjälpa de som klarar att fly därifrån.

Sök på Politism.se