Stäng
juni 29, 2017
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Jonas Ekströmer/TT

Vi måste kunna lita på arbetarrörelsens löften om ökad jämlikhet

Det är kanske ingen självklar rusning till Statistiska Centralbyråns nyhetsuppdateringar en torsdag förmiddag i slutet av juni. Folk har väl annat för sig. Kanske läste de ändå SVT:s nyhet om att Sverigedemokraterna i en Novusmätning blivit största parti bland arbetare i stället.

Men den som ändå tog del av SCB:s publiceringar hittade något som hänger ihop med socialdemokratins förlorade position bland arbetarklassen. Där står nämligen att läsa följande:

”Skillnaderna i inkomst fortsätter att öka. Sedan 1991 har den reala ekonomiska standarden ökat med 58 procent. Utvecklingen har inte varit lika stark för alla grupper och inkomstskillnaderna har ökat.”

Detta betyder i korthet att Sverige blir rikare och rikare men att rikedomen fördelas allt mer orättvist.

En utveckling som inte går att skylla på bara allianspartierna. Tvärtom är det ju Socialdemokraterna som under den här tiden haft flest år i regering.

Så i juni 2017 får vi alltså veta att utvecklingen inte brutits. Trots att S återigen leder regeringen, trots att svenskarna efterfrågar mycket mer av ekonomisk jämlikhet, trots att finansminister Magdalena Andersson (S) säger att hon vill bli ihågkommen för att ha brutit trenden med växande klyftor och trots att LO deklarerar att jämlikhet är det centrala projektet för arbetarrörelsen just nu.

Det finns nog ingenting vi på Politism tjatat så mycket om under de snart fyra år vi funnits som ekonomisk jämlikhetutjämnade inkomstskillnader och en kamp mot klassklyftor. Det är sällan någon till vänster om mitten säger emot och i stället argumenterar för större skillnader mellan människor. Retoriskt finns här alltså ett samförstånd. Men kan vi lita på att det är mer än bara ord? Kan vi lita på att det kommer en politik som verkligen representerar förändring? Vågar regeringen binda sig vid ett löfte om en vändning? Minskade klassklyftor, minskade inkomstskillnader. Mer rättvis fördelning av rikedom.

När ojämlikheten ökar, riskerna i allt högre utsträckning individualiseras och det gemensammas garantier försvagas så förändras människors materiella intressen. Det blir mer av ”var och en för sig själv”. Mindre av ”vi tillsammans”. En socialdemokrati som inte bryter den utvecklingen kommer inte att fortsätta vara det största partiet hos arbetare. En socialdemokrati som tappat stöd – men där väljarna inte tror på att retoriken om ökad jämlikhet kommer att omsättas i praktiken – kommer inte att vinna tillbaka de arbetarväljare som lämnat.

Det finns för all del särskilda skäl till varför just Sverigedemokraterna i dag attraherar en så stor del av de här väljargrupperna. Men i stället för att stirra sig blind på deras framgångsfaktorer, som man varken kan eller bör kopiera, kan arbetarrörelsen titta på sitt eget misslyckande.

Då måste det handla om jämlikheten. Då måste det handla om att få människor att tro på dig när du säger att klassklyftorna kommer att minska om du får förtroendet att styra landet.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler