Stäng
maj 9, 2017
Eric Rosén, chefredaktör
Ardalan Shekarabi (S) och regeringens utredare Ilmar Reepalu (S). Foto: Jonas Ekströmer/TT

Vi kommer att vinna frågan om vinst i välfärden

I dag lämnar regeringens utredare Ilmar Reepalu över sitt slutbetänkande om vinst i välfärden till civilminister Ardalan Shekarabi (S). Det är det regeringen och Vänsterpartiet kommer ha som utgångspunkt när de sedan lägger fram skarpa förslag för att angripa problemet med att skattepengar blir till stora vinster i privata välfärdsföretag. Pengar som läcker ut till riskkapitalbolag och skatteparadis i strid med folkviljan och utan att göra välfärden bättre.

Redan när Reepalus delbetänkande presenterades i november förra året kunde vi konstatera att det var ett bra och genomarbetat förslag. Därefter har det diskuterats fram och tillbaka i högsta tänkbara tonläge, och i medierna har det ofta låtit som om viljan att begränsa vinsterna i välfärden är oerhört kontroversiell. Så är det inte. Bland medborgarna finns en extremt bred uppslutning, den saknar nästan motstycke, bakom en vinstbegränsning. Men lobbyister och organisationer med stora resurser har ändå lyckats sätta dagordningen och försvara vinsterna, förutom när SVT avslöjade hur Svenskt Näringsliv bluffar i frågan.

Den vanliga väljarens perspektiv har sällan kommit fram. Men det är ju där det blir riktigt intressant.

Ska politikerna välja alliera sig med riskkapitalet eller medborgarna? Ska man lyssna på lärarna – som vill få bort alla aktiebolag från skolan – eller på högerpolitikerna – som försöker försvara sina privata intressen?

DN Debatt markerar Ilmar Reepalu i dag att några ”kvalitetskrav”, som är vad till exempel Moderaterna efterlyser i ett väldigt luddigt förslag, inte kommer att lösa problemet. Tvärtom lär det leda till en felaktig styrning av välfärden, där man jagar mätbara ”kvalitetsmått” i stället för att se till helheten. Reepalu skriver:

”Hur mäter man till exempel den kvalitet som uppstår när en engagerad lärare uppmärksammar att en elev har en svår situation i hemmet? Eller då en kirurg tar sig extra tid för att förklara en kommande operation för patientens anhöriga?”

I dag finns många exempel på hur dåligt måtten på kvalitet fungerar. Betyg är till exempel ett givet sånt kvalitetsmått. Men när marknadens logik råder och skolorna försöker konkurrera till sig så många elever som möjligt slår detta kvalitetsmått omedelbart fel: De vinstjagande friskolorna sätter därför betydligt högre betyg på sina elever – trots att eleverna har sämre resultat. Ett annat sätt att styra med ”kvalitet” som fokus är att man i välfärden betalar mer för det som är mer avancerat. Men när marknadslogiken råder ger det gynekologer som får bättre betalt ju mer de skär i kvinnorna – och mottagningar som därför skär, klipper och bränner bort mer i kvinnors reproduktiva organ än någon annan. Pengar in, som det kallas.

Avkastning som huvudfokus är helt fel sätt att organisera välfärden. Den ska styras efter behov. Den ska utformas för hela samhällets bästa. Den ska ge oss likvärdig och jämlik välfärd. Den ska aldrig vara ett verktyg för att riskkapitalbolag ska kunna berika sig. Det känns nästan larvigt att påpeka det. För det här är ju en enkel fråga egentligen.

2013 sa både Jan Björklund (L) och Anders Borg (M) att riskkapitalbolag inte hör hemma i välfärden. En självklarhet – och helt i linje med vad svenska folket tycker. I dag är tongångarna annorlunda. Allianspartierna är tillsammans med Sverigedemokraterna beredda att gå hur långt som helst för att försvara storbolagens möjlighet att enkelt berika sig på medborgarnas skatteinbetalningar. Det är en skymf mot vanligt folk och mot alla som arbetar i välfärdsyrken, men visar att striden kommer att fortsätta. Om regeringens förslag inte går igenom riksdagen blir detta en central valfråga. Men en sak är viktig att komma ihåg: Det kan bara sluta på ett sätt. Vinstjakten ska bort. Näringslivslobbyn kan inte blockera medborgarnas önskan hur länge som helst.

Sök på Politism.se