Stäng
oktober 17, 2016
Mohammed Ryback, bloggare
Bild från när Lavin Eskandar, elevassistenten som blev ett av offren vid skolmassakern i Trollhättan, begravdes i slutet på oktober förra året. Foto: Adam Ihse/TT

Vi borde ha gjort mer efter attacken i Trollhättan

Snart har det gått ett år sedan den rasistiska terrorattacken på skolan Kronan i Trollhättan.

Inför årsdagen den 22 oktober vet vi att medierna kommer att vara aktiva med ”ett år efter-reportage.” Anhöriga sörjer fortfarande. Skadade påminns varje dag om sina ärr.

Men sen då? Har vi sett till att under detta år arbeta för att det aldrig ska hända igen? Minns vi ens?

Eller har vi bara lämnat Trollhättan åt sitt öde, att försöka hitta ett sätt att gå vidare med livet helt på egen hand? Vi människor är egentligen enkla varelser. Vi är bekväma av oss och agerar som en grupp endast vid stora händelser, inte när det egentligen är som mest nödvändigt. Vi behöver en symbol, en bild, ett tal för att få oss att gå man ur huse och säga ”aldrig igen!”.

Men det allmänna gullandet med rasister har inte upphört. Rasisternas aktiviteter har inte heller upphört. Och motrörelsen har inte fått fler anhängare. Rasismens närvaro i det offentliga rummet har snarare ökat och normaliserats ännu mer.

Det är som om vi har missat vår chans.

Ett år efteråt och vi kunde ha vänt båten och varit på väg någon annanstans nu. I stället gör vi reportage där frågan vi ställer till boenden i Trollhättan är hur de mår i dag, som om vi inte redan vet.

Vad vi i stället borde fråga oss själva är varför vi inte gjort mer för att det aldrig ska kunna ske igen.

Sök på Politism.se