Stäng
februari 8, 2018
Politism, redaktion
Ur "Det goda landet". Foto: SVT/UR

Vi behöver färre nationalistiska sagostunder

Arbetsförmedlingen, Göteborg. En man sätter sig, plockar upp en kartong med medicin. En till. Ytterligare tre till. Han kom till Sverige för ett halvår sedan och lider av psykisk sjukdom. Medan han, med hjälp av tolk, förklarar att han behöver hjälp brister det. Han fäller ned blicken i bordet. Gråter.

På andra sidan bordet knattrar en handläggare på tangentbordet, blicken är plågad och förtvivlad. Sneglar på skärmen. Sedan: det gör inte att göra något. Tyvärr.

Medan bilderna ur dokumentärserien ”Det goda landet” – som visas varje onsdag i SVT 1 – projiceras på bioduken under förhandsvisningen är det närapå knäpptyst i publiken. Som om luften tagit slut.

Det intressanta med serien är att den i stället för att fokusera på flyktingarna i sig vänder kameran mot landet som möter dem. Handläggarna på arbetsförmedlingen, integrationspolisen Ulf i Göteborg, läraren Maja och kommuntjänstemännen i Falun.

De som försöker. Människorna med goda intentioner som möter både bristande resurser och en ibland Kafkaliknande byråkrati.

Under en frågestund förklarar regissörerna att de vill väcka frågor om medborgarskap, nationalism och människovärde. Titeln valdes för att spegla både den genuina viljan att göra gott, men också den nya högerns attack på det som kallas ”godhetsideologin”. Som när Hanif Bali eldar upp Twitters stormtrupper och drar lans mot alla människor som inte delar cynismens och råhetens ideologi.

Efter visningen kliver Rossanna Dinamarca, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, Gunnar Strömmer, partisekreterare för Moderaterna och historieprofessor Lars Trägårdh upp på scenen för ett samtal. Dinamarca säger att de nyanlända behandlas nedlåtande och ovärdigt i avsnitten. Strömmer tycker ändå att människorna i serien vill väl, även om det kan bli fel. Trägårdh påpekar att både höger och vänster bär skuld, kanske allra mest ”identitets- och rasifieringsvänstern” ändå.

Det är yvigt.

När jag kliver ut på gatan utanför biografen är det något som skaver. Här hemma skruvas tonläget upp, samtidsdebatten är både kvävande och skrämmande. I Danmark kräver det socialdemokratiska partiet ett fullständigt stopp för alla asylsökande. Det svindlar.

Kanske är det därför serien slår så hårt. Den kräver svar – ansvar.

Och vi har all anledning att vara förbannade. Men inte på människorna som flyr och försöker bygga ett liv, utan på den skeva fördelningen av makt och resurser, på de accelererande klyftorna. Därför är det också vårt ansvar att flytta konfliktlinjen. Från infödd mot inflyttad – till allmänintressets arbetar- och medelklass mot särintressets ekonomiska elit.

Men det kräver också att vi gör upp med de historiska mytbilderna av Sverige och svenskhet. Vi behöver helt enkelt färre nationalistiska sagostunder och fler diskussioner om hur vi ska ha det tillsammans.

Människorna i ”Det goda landet” visar på kraften i att åstadkomma något tillsammans. Det går. Vi kan.

Alldeles oavsett om trollhögern anklagar oss för godhet eller inte.

Daniel Mathisen.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se