Stäng
december 1, 2017
Eric Rosén, chefredaktör
En demonstration mot sexuella trakasserier och övergrepp i Los Angeles i november i år. Foto: Damian Dovarganes/AP/TT

Vi behöver en Lex Metoo för alla som utsätts på jobbet

Vittnesmålen i #Metoo-kampanjen har visat hur den som har en otrygg anställning oftare drar sig för att säga ifrån, aktar sig för att protestera och undviker att slå larm om trakasserier. Man vill inte göra sig obekväm på arbetsplatsen och man litar inte på att arbetsgivaren ställer sig på den utsattes sida.

Det här påtalades av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) tidigare i veckan, när hon varnade för att högerns förslag om att försämra anställningstryggheten kan förvärra läget för de utsatta. Moderaterna blev rasande och kallade hennes rätt självklara analys för ”ovärdig”, ”osmaklig” och ”låg”. En väldigt märklig kritik som snart överröstades av högertankesmedjan Timbros Siri Steijer. Hon menade, i en ovanligt världsfrånvänd argumentation, att Ylva Johansson genom att värna trygga anställningar ställer sig på sexualförbrytarnas sida. Det här hade man kunnat skratta bort, om det inte var så allvarligt.

Siri Steijers påstående är helt taget ur luften. Den som vill veta mer om hur verkligheten ser ut kan i stället titta på de siffror som SCB tog fram i februari 2015, på uppdrag av LO. Där har vi det svart på vitt:

”I arbetaryrkena är de sexuella trakasserierna nästan 50 procent vanligare bland tidsbegränsat anställda än bland tillsvidareanställda.”

Eftersom högern generellt är negativ till anställningstrygghet, och alltid vill förändra maktbalansen på jobbet genom att ge arbetsgivaren större möjlighet att göra som de vill, kommer dessa siffror naturligtvis att ignoreras av både Moderaterna och Timbro.

Inte heller den omfattande danska forskning som finns på området lär förändra inställningen till höger. Men för oss andra kan det vara intressant att veta. Sveriges Radios Ekot tog upp frågan på torsdagen:

”Störst risk att bli utsatta löper unga kvinnliga vikarier och praktikanter och det är i åtta fall av tio som chefen är förövaren, visar en genomgång som danska forskare gjort.”

Att vissa tycker att det är olämpligt att ”politisera” den politiska fråga som dominerat hösten är både logiskt och bisarrt. Logiskt för att det är en fråga där behovet av löntagarnarperspektiv och vänsterpolitik är uppenbart, vilket blir jobbigt för både liberaler och konservativa. Bisarrt för att det är politikens plikt att formulera förslag som löser de samhällsproblem medborgarna lider av.

Om en vecka träffar Ylva Johansson och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) Arbetsgivarverket, Sveriges Kommuner och Landsting, Svenskt näringsliv, LO, TCO och SACO samt Arbetsmiljöverket och Diskrimineringsombudsmannen för att diskutera vad som kan göras av insikterna #Metoo bidragit med.

Vad som behövs är förstås generella reformer som ökar anställningstryggheten och därmed skyddar de anställda, som stärker deras position när de blir utsatta på jobbet, som underlättar för den som vill påtala missförhållanden. Dessutom bör LO, TCO och SACO gemensamt ta fram en uppdaterad statistik, likt den från 2015, som tar reda på hur läget ser ut i dag.

Efter Lex Sarah och Lex Maria behövs en ”Lex #Metoo, ett förstärkt skydd som ökar möjligheten att agera mot trakasserier och övergrepp för den som ändå har en otrygg anställning, ett vikariat eller en praktikplats.

Det finns en massa aspekter av #Metoo där lagstiftning inte löser ett enda problem. Men att inte alls göra politik av frågan är det sämsta vi kan göra om vi värnar de utsatta.

Sök på Politism.se