Stäng
april 26, 2015
Lotta Ilona Häyrynen, medarbetare
"Mansplaining", "Killgissa" och fedorahattar - tre nya feministiska manshån Foto: Donna McWilliam / AP / TT

Vi behövde nya sätt att håna män – men kan internet hantera det?

Något har hänt med glåporden.

Att som kvinna hitta en comeback-line till alla hån och allt hat som riktas mot just oss är inte alltid lätt.

Hånen vi möts av berör i regel vårt kön. Vi kan vara ”kärringar”, ”bitterfittor” eller ”horor”. Det är ett sexualiserat språk vi sett alldeles för mycket av. I skolkorridorer, i kommentarsfält och i mentions.

Vårt språk har knappt haft ord för könade skällsord mot män. Förutom ”kukhuvud” eller ”gubbjävel” slår det mesta som finns dessutom tillbaka på kvinnor och marginaliserade grupper. Mansnormen värnar om maskuliniteten och om heteronormen, och att håna en man har i regel därför behövt handla om att avmaskulinisera mannen. Det sårar nämligen mest. Konsekvensen är att många hånat män genom att beskriva dem som kvinnliga, som homosexuella eller motsvarande.

För en feminist kan språket kännas snävt. Att håna en man för att han skulle vara kvinnlig är att själv nedvärdera kvinnor. Att dra in sexuell identitet eller läggning är dessutom särskilt farligt i en transfob och homofob värld.

Men något verkar vara på gång att hända. Sakta har uttryck och attribut sipprat in i våra hånförråd som inte funnits där förut.

”Mansplaining” är just nu det mest omtalade. Att förklara något som och i egenskap av en man. Inte som en man som är kvinnlig, utan verkligen förklara något som en man. I negativ bemärkelse. Att egentligen inte veta, eller att i alla lägen tro sig ha bäst kompetens. Författaren Rebecca Solnit beskrev träffsäkert en scen som gav ett eko av igenkänning genom hela västvärldsfeminismen:

Solnit skrev om hur hon, tillsammans med en väninna, fick en bok förklarad för sig av en man. Hans monolog var lång. Om bokens innehåll, om bokens värde och om att Solnit verkligen borde läsa den. Det tog honom alldeles för lång tid att förstå att Solnit själv var författare till boken han stod och föreläste om för henne.

Det var egotrippat, oinsatt men självsäkert och då också mansplainande.

Besläktat är ”killgissa”. Att inte veta, men köra på ändå.

För något år sedan var ”snubbadur” ett spritt begrepp bland kvinnor som hängde på diverse indiehemmafester där någon kille alltid lyckades hitta en akustisk gitarr att spela Oasis ”Wonderwall” på. Hänger man mycket i feministiska flöden på sociala medier vet man också att ”skön snubbe” sällan innebär att någon faktiskt är en trevlig mansperson.

I stället är den sköna snubben någon som glider förbi, som alltid slipper ansvar, som egentligen är rätt misogyn och efter vem kvinnor ofta får sopa upp skadan han orsakat.

Man kan självklart ifrågasätta hur bra det är att glåporden blir fler, men språket har sällan en moral på det sättet. Om det finns ett behov uppstår också nya ord. De nya orden säger något om oss, om vårt samhälle och om förändringar i det. ”Hen” är ett utmärkt exempel på ett sådant nyord som uppstått ur ett behov, som breddat språket och som därför också fått genomslag.

Många av de senaste årens nyord och begrepp har fått spridning tack vare internet. Där kan man också hitta hån i form av bilder och memes. Internet sprider alltså inte bara orden, utan erbjuder också en rad nya former av kommunikation.

Ett av internets mest spridda, hånfulla och mansrelaterade memes borde fedorahatten stå för. Fedoran är i regel en filthatt med markerat brätte, men har via internet blivit något mer än så. På ungefär hundra åt har hatten gått från att vara buren av kvinnosakskvinnor i rösträttskamp till att vara ett av feminister använt hån och en symbol på en viss typ av man.

I slutet av 1800-talet bars hatten av Sarah Bernhard – en av tidernas största skådespelerskor – när hon i en pjäs spelade prinsessan Fédora. Så fick filthatten sitt namn, och började strax bäras av kvinnor engagerade i rättighetskamp.

Hatten bar redan då en sorts maskulin aura. Sarah Bernhard iklädde sig ibland både manskläder och mansroller, och det är svårt att mena att fedorahatten i sig ansågs vara feminin, men män började inte bära den förrän på 20-talet.

I en urban miljö var hatten praktisk, regntålig och kunde tryckas ihop utan att tappa formen – till skillnad från exempelvis den höga stormhatten. Mest känd för att bära fedora är sannolikt skådespelaren Humphrey Bogart i Casablanca, maffiabossen Al Capone eller sångaren Frank Sinatra. Långt senare bär Indiana Jones hatten, i en större cowboyhattsversion. Under 1900-talet blir hatten associerad till stil, klass och mystiska, manliga, män.

Det är när en viss grupp män på 2000-talet börjar bära hatten som den också börjar hånas, och det sker före feminister på sociala medier som Tumblr anammar fedoran för att göra narr av misogyna män.

2008 dyker fedoran upp i internetslangordboken Urban Dictionary, och begrepp som ”fedorka” blir forumsnackisar. Facebook-grupper föds och bilder sprids.

f6f

Fedoran börjar åsyfta en stereotyp, ensam nörd i mammas källare. Han som spenderar sitt liv i World of Warcraft, som mobbades i högstadiet, som eventuellt är finnig och överviktig och som för evigt vistas i ”the friendzone”, det vill säga en fruktad plats där man aldrig blir annat än en vän för sina eventuella tjejkompisar. Han som bär fedoran är en förlorare, till skillnad från andra män. Han försöker för hårt, men tror sig vara trendig.

På några år får fedora-stereotypen spridning, och börjar också kopplas till kvinnohat från så kallade ”Nice guys”. Nice guy ska inte förväxlas med den Sköna snubben som glider, utan åsyftar en man som framför allt genom snällhet anser sig ha rätt till kvinnors kroppar och kärlek. En Nice guy undrar varför tjejer bara väljer ”bad boys”, men objektifierar själv kvinnor minst lika mycket. Snällheten är bara ett medel för sex, inte ett mått på anständighet mot en medmänniska.

I juli 2012 postar tumblrn ForeverAloneFedoras – en av internets äldsta fedorarelaterade bloggar – en (fejkad?) twitterprofil där fedoran kopplas ihop med så kallade bronies, ateister och Mens Rights Activist-medlemmar.

Ungefär den bilden av fedorabärande män lever kvar i dag, och är också vad som hånas i feministiska kretsar. Fedorabäraren är en omedveten kvinnohatare, som anser sig vara en god och rationell person, men som samtidigt anser att feminismen gått för långt och som menar att #gamergate bara handlar om ”etik”.

Fedoran som meme har alltså uppstått i en sorts växelverkan mellan nördhån generellt och en stereotypisering av en viss sorts kvinnohatare. Det gör att fedoran som manshån knappast är helt problemfri.

Sannolikt hade fedoran aldrig fått lika stor spridning om inte också i första hand män använt den som ett sätt att håna andra män. När fedoran använts på det sättet fungerar även det hånet som en avmaskulinisering. Att aldrig få ligga är också ett brott mot mansnormen.

I maj 2011 arrangerade internetforumet och trollträsket 4chan ett event för ovan beskrivna nördiga män. Deltagandet i eventet var ofrivilligt, kallad ”Forever Alone Involuntary Flashmob”.

Användare på 4chan registrerade falska användarkonton på dejtingsidor och låtsades vara söta singeltjejer i New York. De letade specifikt upp män som av sina profiler kunde bedömas vara ensamma och nördiga. Ett tiotal av dem lurades till Times Square, i tron att tjejerna de pratat med på dejtingsidorna skulle möta dem där. Väl på plats möttes de alla i stället av memen ”forever alone”, nära telefonkioskar där en övervakningskamera – som såväl 4chan-användare som allmänheten generellt hade tillgång till – filmade allt.

Inga kvinnor alltså. Bara asgarvande och anonyma 4chan-användare långt borta bakom sina datorskärmar.

4chan är känt för liknande, avancerade, så kallade trollningar och nätmobbningskampanjer.

Hur förhåller man sig till något sådant? Och hur förhåller man sig till att en avsevärd del av de fedorarelaterade bilderna och memesen föreställer helt vanliga privatpersoner som eventuellt har en viss dorky aura och som råkar ha på sig hatten i fråga? Privatpersoner som då får sina bilder associerade med ensam töntighet och kvinnohat?

Internet är i allra högsta grad en kommunikativ häxkittel. Man kastar i två saker, som i sina egna sammanhang har sina alldeles egna betydelser, men i kitteln korsbefruktas de av varandra och av allt annat som redan ligger där i.

På ett plan är det alltid synd om personer som blir mobbade, men på ett annat plan kan också mobbade vara förtryckare. Inte ens om man blev en ofrivillig deltagare i 4chans mobbningskampanj kan man frikännas om man hatar och hånar kvinnor.

För feminister är fedoran ett försvar. Sitter man i ett forum och för femtioelfte gången får höra mansplaining om hur det sexistiska man utsatts för egentligen inte var sexism utan snällhet, kan få saker vara lika sköna som att kasta tillbaka en fedora-meme. Det är eventuellt oseriöst och fjantigt, men just vad man behöver för sin egen sinnesfrids skull.

Och sinnesfriden lär vara vad som drivit fram alla de nya feministiskt färgade glåporden. De erbjuder små andningshål av igenkänning oss drabbade emellan. De erbjuder något som ringar in vad vi sett i åratal men alltid saknat ord för. De erbjuder också ett sätt att ta plats i en patriarkal värld, utan att anpassa sig till alla den världens krav.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se