Stäng
mars 8, 2017
Nioosha Shams, skribent
Nioosha Shams.

Vi är mirakel som växer ur den ruttna jorden

Första gången jag hörde ordet ”feminist” var jag åtta år.

Jag var på promenad i Malmö med min mamma och min gudmor, och jag frågade dem vad det betydde. Min mamma svarade att en feminist är någon som inte tycker att män ska slå kvinnor. Resten av den dagen marscherade jag på gatorna och skanderade ”jag är feminist!” på repeat, som ett mantra. Stolt, rak i ryggen, solen i ansiktet. Feminist. Det var ett ord som smakade gott i munnen.

I dag, den åttonde mars, vill jag skriva en hyllning till alla kvinnor i mitt liv. Både de som funnits och försvunnit, de som är en del av min vardag och de som komma skall.

Till mamma, den starkaste granen i Sveriges skogar, som inte viker sig för någon vind. Hon har tagit sig igenom mer än jag någonsin kan föreställa mig. Hon är den som väntar sig att alla släktingar ska komma på mitt bröllop, oavsett vem jag gifter mig med. Hon var den som uppfostrade mig och min bror till stenhårda feminister med ett obrytbart band mellan oss. Hon är vår världs mittpunkt.

Till hennes mamma, mormor, maman joon. Som bar tio barn i sin mage, började jobba som lärare vid 16 års ålder och slutade som rektor för hela skolan. Hon var den som sa åt mig att strunta i vad andra säger, att kort hår passar mig utmärkt och att jag inte ska ändra på mig för någon annans skull. När hon levde så bad hon alltid för oss barnbarn när vi var nervösa inför arbetsintervjuer, prov, första dejter. Nu ber vi till henne i stället för till Gud.

Till alla mina systrar som hållit min hand för att jag inte ska falla. Främlingar på klubbtoaletter som jag delat skratt och läppglans med. Till kvinnan med hijab på som kramade om mig på perrongen och sa att såna som hon och jag måste hålla ihop i ett kallt land som Sverige, som gav mig servetter att torka tårarna med och som leende skakade på huvudet när jag sa att hon var för snäll.

Till alla tjejer vars läppar jag kysst. Korthåriga eller långhåriga, främmande eller välbekanta, under en omgång av sanning eller konsekvens, på en främlings säng under en hemmafest, över växelspaken i en bil. Varma, mjuka, strålande som stjärnor.

Sist vill jag skriva det här till alla de kvinnor jag kommer möta i mitt liv. Kollegor, framtida vänner, mamman till mina barn som står och fyller på hundmatskålen ett tiotal år in i framtiden. Vi har så mycket att se fram emot.

Det här är till alla kvinnor. Vi är mirakel som växer ur den ruttna jorden och hjälper varandra att andas. Vi är historien och framtiden. Vi är allt.

Sök på Politism.se