Stäng
april 3, 2018
Politism, redaktion
March for our lives i Washington D.C. den 24 mars. Foto: Alex Brandon/AP/TT

Vems våld kämpar vi emot? Vilka liv marscherar vi för?

Den 14 februari steg Nicolas Cruz in på Marjorie Stoneman Douglas High School i Parkland Florida, drog i brandlarmet, och när elever och lärare började utrymma, besköt han dem med ett halvautomatiskt gevär.

Under sex minuter hann han mörda 17 elever och lärare och såra ytterligare 17. Efter skottlossningen beblandade han sig med flyende elever, lämnade skolan och gick in på en Subway-restaurang inne på varuhuset Walmart och drack en läsk. Han gick vidare till en McDonalds, stannade där ett tag och stoppades dryga tre kilometer från skolan. Gripandet gick fredligt till, och Cruz kördes först till sjukhuset för ”ansträngd andning”.

Skolmassakern i Parkland är en av de dödligaste genom tiderna, endast Sandy Hook och Virginia Tech hade fler dödsoffer av de som skett efter massakern på Columbine-skolan i Littleton i Colorado (där 13 personer mördades och det moderna samtalet om skolskjutningar startade).

Men skolskjutningar har blivit som en naturkatasstrof, en sorts oundviklig påträngande del av den verklighet vi lever i; om världen stannade efter massakern i Littleton, så är det nu mer som att den tar en femminuters paus för att tweeta något om att ”våra tankar är med barnen”. Det är i någon mån omöjligt att inte bli avtrubbad av någonting som sker med med jämna mellanrum (21 gånger hittills i år, 4 gånger efter Parkland), hur hemskt det än är.

Men ungdomarna som går i Stoneman Douglas bestämde sig direkt för att detta inte skulle få passera, bli en parentes. Och tack var dem, och deras sätt att ta över samtalet, pratar vi fortfarande om Parkland, om skolskjutningar och om vapenlagar. Redan fyra dagar efter dådet som tagit deras vänners liv, hade överlevarna i Parkland enats under parollen Never Again. Deras omedelbara mål var utökade bakgrundskontroller för den som tänkt köpa vapen, och en March for our Lives utlystes till den 24 mars. Sedan dess har Emma Gonzales, David Hogg och Sarah Chadwick blivit hjältar bland liberala amerikaner. Varenda tidning med självaktning har gjort reportage om ungdomarna som tagit kontroll över frågan om skärpta vapenlagarna, och att de attackeras av konservativa röster har bara ökat deras popularitet. De är ungdomarna som alla med ett hjärta kan känna empati med. För vem fasen ger sig på barn som sett sina kamrater skjutas ihjäl?

Sedan Sandy Hook-massakern för sex år sedan har ungefär 400 personer dött i olika skolskjutningar i USA. Det är självklart en skrämmande och helt oacceptabel siffra. Men skjutvapenvåldet är en mycket större fråga än så. Förra året dog över 15 000 personer av våld kopplat till skjutvapen (självmord icke inräknat). Nästan 1 000 personer sköts ihjäl av polisen.

Washington Post uppskattade 2015 att det fanns 357 miljoner skjutvapen i landet, alltså fler skjutvapen än invånare. NRA, National Rifle Association, samlar ungefär fem miljoner medlemmar, och är en inflytelserik lobby, och en givmild politisk donator. Det är därför ytterst sällsynt att etablerade politiker uttrycker en faktisk vilja att frånta amerikaner deras vapen. Även de som profilerar sig som vapenkritiker är noga med att inte stöta sig med ”ansvarsfulla vapenägare”.

När Donald Trump efter Parkland föreslog att lärare skulle börja bära vapen, är det en del i en mytologi som hela politiska spektrat ofta spelar med i: Att bra folk ska få bära vapen för att stoppa dåligt folk som bär vapen. Och det som lät som en hyperbol är på väg att bli verklighet. Floridas guvernör har redan signerat en lag med namnet Marjory Stoneman Douglas High School Public Safety Act, som bland annat tillåter ”tränad skolpersonal” att bära vapen.

Philando Castile var en sådan person. Han jobbade inom skolsystemet, som chef för skolbespisningen på en Montessori-skola i ArlingtonMinnesota. Han var också beväpnad, med licens för det handeldvapen som han bar på sig när han tillsammans med sin flickvän, och hennes fyraåriga dotter, stoppades i en poliskontroll för att ”personerna i bilen såg ut som om de varit inblandade i ett rån”.

”Sir, jag måste berätta för dig att jag har ett handeldvapen på mig”, sa Castile till Jeronimo Yanez, polisen som han just givit sitt körkort och registreringsbevis till. Några sekunder senare var han död.

Castiles död ledde precis som Parkland-dådet till aktioner och demonstrationer. Sedan hashtaggen #BlackLivesMatter skapades 2013 för att vända blickarna mot våldet mot svarta män, främst (men inte endast) från polisens sida, har en stark och välorganiserad ”Rörelse för svarta liv” växt fram, och krävt att höras, över hela USA. När Parkland-studenterna ordnar walk-outs och protester, är Black Lives Matter, och rörelsen runt omkring en självklar inspiration. Men där Parkland-ungdomarna mötts av en jublande mediekår, lyfts som framtidens ledare och bjudits in till maktens korridorer, blev Rörelsen för svarta liv redan från början misstänkliggjord, utpekad som extremistisk och anklagad för att uppvigla till våld. Varför var det så svårt att visa Black Lives Matter samma empati som Never Again?

Orsakerna är flera: Rasism är en självklar del av det. Men det handlar också om vilket sorts hot man utgör mot det rådande systemet. Den lista med reformer som Parkland-rörelsen släppte i samband med sin stora demonstration, handlar i stort om att ge polis och myndigheter ökade befogenheter, att förbjuda vissa typer av vapen och att utöka säkerheten runt skolor. Rörelsen för svarta livs krav handlar om ekonomisk rättvisa för slavars ättlingar, ett slut på kriminaliserandet och institutionaliserandet av svarta och svart självbestämmande.

Med andra ord står de två rörelserna, som båda är fokuserade på att få ett slut på dödligt våld, ofta på motsatta sidor. Där ungdomarna i välbärgade Parkland vill se utökad bevakning, kräver ungdomarna från fattiga områden att slippa maktens våld och trakasserier.

Det här är ingen ny konfliktlinje. Under Pride i San Francisco 2016 bjöds Black Lives Matter in att leda paraden, men hoppade av efter att masskjutningen på nattklubben Pulse i Orlando ledde till ökad polisnärvaro. Black Lives Matter Bay Area menade att deras säkerhet minskade, snarare än ökade, av polisens utökade roll.

För vem innebär ökad polisnärvaro ökad trygghet? För vem innebär det motsatsen? Stephon Clarke sköts ihjäl av polisen för ett par veckor sedan för att hans mobiltelefon ”såg ut som en pistol”. 18-åriga Kiehl Coppin var beväpnad med en hårborste. Rumain Brisbon – en burk medicin. Amadou Diallo drog ut sin plånbok. Och så vidare.

Förra veckan tillkallade svarta studenter på Stoneman Douglas High School till presskonferens för att ställa frågan: Hade de som fyllde gatorna för March for our Lives gått man ur huse för Stephon Clarke, eller Alton Sterling (en annan svart amerikan som sköts ihjäl av polisen)? Eller som 17-åriga Kai Koerber uttryckte det på presskonferensen:
– Det är illa nog att vi måste ha genomskinliga ryggsäckar när vi återvänder till skolan, ska vi hålla händerna över huvudet också?

Svarta aktivister pratar om en ”school to prison pipeline”, en struktur som börjar i skolan och som leder till fängelse: Department of Education’s Office for Civil Rights beskrev i en rapport 2014, hur svarta elever stängs av och relegeras från skolan tre gånger så ofta som vita elever, om man bryter ner samma statistik längs med kön är siffran sex gånger så ofta för svarta flickor som för vita. Nolltolerans och polisnärvaro i skolorna drabbar svarta elever hårdare, och i experiment har det framkommit att vuxna upplever svarta elever som äldre än vad de är, och därmed bestraffar dem hårdare, ett fenomen som kallas ”adultification”.
– Vita människor får vara offer, och de får vara hjältar. Svarta människor fortsätter tyvärr att kriminaliseras för våra modiga ögonblick, för vår smärta och för vår sorg.

Så sa Patrisse Cullors som är en av grundarna till Black Lives Matter-nätverket i en panel som tidningen Huffington Post anordnade i samband med Black History Month. Hon fortsatte med en retorisk fråga:
– Varför får inte svarta människor vara offer? Det är det vi måste fråga oss själva.

Det är givetvis inte eleverna från Parkland som bär skulden för de dubbla måttstockar, den systematiska rasismen och den medielogik som möter svarta respektive vita aktiviströrelser i USA.

David Hogg, en av de främsta talespersonerna för Never Again har själv kritiserat medierna för skevhet i bevakningen av massakern. Men i hur de olika proteströrelserna skildras åskådliggörs de olika förutsättningar som vi lever under i USA. Och även om utökade bakgrundskontroller, förbud mot så kallade bump stocks eller halvautomatiska vapen eller höjd åldersgräns för att köpa vapen (alla tre, förslag som förekommer i Never Agains programförklaring) kanske skulle stoppa en eller annan gärningsman, så återstår problemet med att pojkar och unga män radikaliseras och väljer att mörda folk. Och att dessa, oftast vita män, beskrivs med ömmare ordalag i tidningsrubrikerna än svarta offer för våld.

De genomskinliga ryggsäckarna som Koerber pratar om har redan införts bland Parklands high school-elever, och i Marjory Stoneman Douglas High School Public Safety Act ingår, förutom beväpnade lärare, också att vapen kan fråntas från personer som bedöms, av polisen, vara en fara mot sig själv eller andra.

Vilka kommer att bedömas så? Den tysta vita pojken från villaområdet som ofta dyker upp som gärningsmannaprofil efter skolskjutningar? Eller den svarta pojken som gillar hiphop och bor i höghus? Vem kommer att antas vara beväpnad?

Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter, och att förminska problemet med att pojkar och män tar sig rätten att skjuta ihjäl främlingar och kamrater till att handla om bara tillgång till vapen eller brist på säkerhet, blir ett litet plåster på ett stort sår. Och man kan hoppas att de politiker, artister och debattörer som har tytt sig till ungdomarna från Parkland, följer David Hoggs råd och lyssnar på svarta röster, i Parkland såväl som i övriga USA, även om deras budskap inte är lika lättsmälta.

Jämte nya vapenlagar – som onekligen behövs – måste även polisens befogenheter och ansvar ses över. Och när det marscheras mot våldet, för våra liv, får vi aldrig sluta fråga: Vems våld? Vilkas liv?

Tomas Hemstad.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se