Stäng
maj 9, 2016
Yasmin Hussein, skribent
Jan Lööf - författare och illustratör. Foto: Janerik Henriksson / TT

”Varför bryr jag mig om Jan Lööf? Varför skakar jag?”

Det är som om tiden stått still. För fyra år sedan fylldes landets kultursidor med långa analyser om kolonialism, rasism och blackface. Att vi måste lära oss om historien och inte censurera verkligheten.

Det har inte hänt ett smack sen figuren ”Lilla Hjärtat” av Stina Wirsén och förflyttningen av Tintinböckerna i Kulturhuset. I dag gäller det barnböckerna från Jan Lööf och i morgon gäller det en annan klassiker.

Alltid samma visa – och nästan uteslutande om svarta stereotyper i barnkultur.

Varför bryr jag mig? Varför skakar jag?

Gymnasieminister Aida Hadzialic (S) kommenterar förlagets beslut att stoppa Jan Lööfs böcker med ”vi borde dra lärdom av vår historia, inte censurera den” och jag tappar det. Försöker förstå min häftiga reaktion och verkligen rannsaka min själ. Varför bryr jag mig?

Det finns gott om sakpolitiska frågor som mer påverkar min tillvaro som afrosvensk än rasistiska stereotyper i barnböcker. Jag skakar inte över förlorade jobbmöjligheter, svårigheter med bostad eller ens våldsutsattheten svarta svenskar har. Jag skakar över barnböcker. Det kan förstöra min måndag.

Och det gör så ont.

För vi minns väl alla vår barndom? Fantasin, vännerna och hur man alltid sprang och sprang utan orsak. Och givetvis det där ordet som dök upp från ingenstans: n-ordet. Ett ord som kom farande när man minst anade det. Ett ord man vande sig vid och som följde med resten av livet.

Psykologerna Kenneth och Mamie Clark testade under 1940-talet svarta barns självbild genom att låta dem identifiera fyra dockor med olika hudfärger. En majoritet av barnen föredrog dockorna med ljus hudfärg och associerade dessutom positivt till dessa dockor till skillnad från de mörka dockorna. Ett test som visade att barnens självbild påverkats av samhällssynen på svarta.

Det här experimentet har utförts ett flertal gånger sen dess och visar tyvärr fortfarande samma dystra resultat. Små barn som inte kopplar något positivt till sin hudfärg. Femåringar med självhat.

Förmodligen är det väl därför jag och många andra är orimligt investerade i dessa barnböcker. Det handlar inte om n-ordet, om nidbilderna på svarta eller censuren. Det handlar om barnen. För de kommer snart få veta sitt värde i den stora världen. De kommer inte undgå oavsett hur mycket föräldrarna försöker skydda. De kommer få veta vad det innebär att vara svart i Sverige.

Så visst är principdiskussionerna om redigering viktiga. Inget som ska tas lätt på och förlagen är nog medvetna. Det är inte särskilt ovanligt med ramaskri om censur i barnböckerna.

Men kanske vore det på sin plats med ödmjukhet för en gång skull. För när en socialdemokratisk minister anser att vi ska ta lärdom av historien undrar man lite vilken värld hon lever i. Svarta barn lever redan med dålig självbild och kallas redan i dag för n-ordet på skolgården. Det är inte genom historien de får lära sig om rasism, det är genom att leva.

Borde det inte finnas fantasi nog i barnböcker så att dessa barn för en gång skull bara får vara barn?

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se