Stäng
mars 3, 2015
Jenny Bengtsson, medarbetare
Foto: Claudio Bresciani / TT

Varför är facket så vitt?

SVT valde, som bekant, att lägga ned sin granskning #vitabolag som belyste den vithetsnorm som råder i börsbolagens styrelser. Det är beklagligt.

En riktig debatt om vithet och representation behövdes verkligen.
För det är bara att erkänna.
Sverige är inte på något sätt befriat från strukturell rasism varken i arbetslivet, föreningslivet eller näringslivet. Och det är viktigt att våga se det och visa det för att kunna förändra det. På riktigt.

Arbetarrörelsen har alltid varit en stark aktör i samhällsförändringen. Rörelsens ständiga och ihärdiga kamp för jämlikhet och det solidariska samhället byggt på allas lika värde har varit avgörande för Sverige historiskt och är det än i dag. Arbetarrörelsen, med LO i spetsen – av arbetare för arbetare – borde vara den rörelse som bäst speglar samhället och alla människor i det bäst.

Såhär argumenterade LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson i juli förra året:

”Våra medlemmar är födda i Tranemo, Täby och Teheran. Oavsett bakgrund har de gått samman i fackföreningar för att förbättra arbetslivet, höja värdet av sitt arbete och tillsammans göra Sverige till ett ännu bättre land att leva i. Därför är vi mycket oroade över en samhällsutveckling där rasismen återigen växer, där människor bedöms utifrån deras bakgrund istället för deras kompetens och person.”

För två år sedan släppte LO en rapport (pdf-länk) om den interna representationen mellan könen i organisationen. Kvinnor i ledande positioner var i minoritet. Läget var allt annat än acceptabelt. Ett antal aktiviteter och mål bestämdes för att på sikt jämna ut representationen. Göra rätt.
Men om den skeva representationen mellan könen är pinsam för LO föranleder representationen av de som rasifieras en om möjligt ännu större skämskudde.

LO är vitt. Inte bland medlemmarna, verkligen inte, men ju högre upp i hierarkin man tittar desto mer homogent blir det. Det måste vi prata om.

Karl Petter Thorwaldsson har all anledning att fundera över om han menar allvar med att människor inte ska bedömas utifrån sin bakgrund eller hudfärg. För medan arbetare i Sverige i dag kommer i alla färger, former och förpackningar kommer deras vapendragare i fackföreningsrörelsen mest i vitt.

Omkring var femte arbetare inom LO-kollektivet är född utomlands. Det speglas inte i organisationens toppskikt. Och det säger förstås inte nödvändigtvis ens i närheten av något om hur många som diskrimineras inom samma rörelse på grund av sin hudfärg. LO registrerar lyckligtvis inte medlemmar efter hudfärg, men alla kan se att homogeniteten är i det närmaste total i de rum där besluten fattas.

I LO:s styrelse finns enbart vita personer och så har det sett ut genom hela historien, med få, om några, undantag. Lika ensidigt har det sett ut på ordförandeposten, där en enda (vit) kvinna sticker ut i en annars lång rad av vita män.

LO:s elva distrikt leds av lika många vita personer. Även om du tittar på distriktens 119 ledamöter saknas nästan helt personer som avviker från denna uppenbarligen oerhört starka fackliga vithetsnorm. En genomlysning av LO:s fjorton medlemsförbund visar att det är lika illa där. Bland 169 ledamöter hittar du bara ett fåtal som inte ser ut som jag.

På LO:s hemsida presenteras idén med själva rörelsen. Där står som följer:

”LO är en demokratisk feministisk organisation. Solidaritet och jämlikhet är ord som betyder mycket för oss.”

Det är fina ord. Men de uppmanar till handling också, inte bara utåt. Utan även inåt.

Arbetarnas framtid hänger på hur väl man lyckas organisera sig. I det är det fruktansvärt viktigt att representationen fungerar – att alla har en naturlig plats och roll i sin egna förening. Att man inte stänger ute en del av de organiserade arbetarna från styrelserummen. Facket är kanske den allra viktigaste av krafter i samhället i dag, där människor spelas ut mot varandra och slits isär.

Då håller det inte att föra en facklig och antirasistisk kamp som så tydligt reproducerar en maktstruktur som vithetsnormen avgör.

Ingela Edlund, andre vice ordförande för LO, skrev i januari förra året tillsammans med TCO:s och Saco:s ordföranden att ”en förutsättning för en väl fungerande integration är att rätt åtgärder sätts in vid rätt tillfälle”.

Det är hög tid att göra slag i saken. LO och LO:s fjorton medlemsförbund måste integrera sig i sina egna led av arbetare.

Rätt åtgärd vid rätt tillfälle är att sluta vara #vitafacket nu.

 

*Rasifierad – Att vara rasifierad innebär att man fysiskt uppfattas som utlandsfödd och annat än svensk. Det är en person som blir utsatt för rasism på grund av namn eller etnicitet. Även religion bidrar, som till exempel för judar och muslimer. Det är ett bättre ord än icke-vit (som förhåller sig till vit som standard) och bättre än invandrare/utlandsfödd då många som är födda i Sverige också utsätts för samma rasism som de som migrerat hit.

Sök på Politism.se