Stäng
november 30, 2016
Politism, redaktion
Ur "Melanin". Foto: Haben Solomon/UR

“Var försiktig så att du inte sprider ebola” – Melanin pekar på rasismen mitt ibland oss

“Var försiktig så att du inte sprider ebola.”

En av de medverkande i UR:s nya reportageserie “Melanin” berättar om kommentaren från en anställd på skolan. Han blir tyst en stund, lägger till: ”Jag visste inte vad jag skulle säga”.

Det slår.

Teveserien väcker frågan om vilken plats personer som inte är vita får i dagens samhälle — och på vilka villkor. Den påminner mig om mina privilegier och de osynliga strukturer vi antingen blundar för eller inte låtsas om.

Just därför är den så förbannat viktig.

Vi får träffa skådespelaren David, som bara får roller som langare eller kriminell. Och Nora, som under uppväxten brukade önska att hon var vit.

Frågor om hudfärg och de strukturer som reproducerar rasismen kläms allt oftare in under den förminskande etiketten identitetspolitik. Många, även inom vänstern, ser rasismen som en lyxdebatt, vid sidan av verkligt viktiga frågor.

Men det gör den varken mindre viktig — eller verklig.

Min vita hudfärg gör att jag kan gömma mig i min identitet. Klasstillhörighet, religion och bakgrund är svårare för andras blick att avslöja. Jag blir samhällets blanka blad. Neutral — vanlig.

Den som inte föds vit definieras i stället av andra, på andras villkor. Identiteten blir inte den egna.

Den legendariska hiphopgruppen A Tribe Called Quest släppte nyligen sin första skiva på närmare 20 år. Texterna är en rak uppgörelse med ett samhälle där hela grupper av människor konsekvent sorteras, hotas och underordnas. I låten ”We The People” rappar Q-Tip:

All you Black folks, you must go
All you Mexicans, you must go
And all you poor folks, you must go
Muslims and gays, boy, we hate your ways”

Raderna vibrerar rakt igenom en samtid där utvecklingen i västvärlden — från Trump i USA till nazistdemonstrationer i Stockholm — placerar den icke vita i kikarsiktet. Symboliskt och bokstavligt.
Tanken om vit överordning har präglat nationalstatens födelse och existens. Slaveri, kolonialism och modern rasism har programmerat in strukturer. Sorterat, stängt ut. Frågan blir då inte bara om på vilka villkor den som inte är vit har rätt att existera — utan om de överhuvudtaget får existera.

Den allt öppnare fascismen och nazismen tar över gator och torg med knytnäven riktad mot hela generationer av människor. I Mångkulturellt centrums senaste rapport om rasistiskt våld, ”Afrofobirapporten”, slår författarna fast att de som inte äger en vit hudfärg ”är klart överrepresenterade när det gäller hatbrott”:

En hög andel utgörs av våldsbrott, särskilt fysiskt våld, och äger rum på allmän plats, på skolor och arbetsplatser, i bostadsområden, i affärer och på restauranger.”

Det kanske inte är så märkligt att icke-vita känner ett behov av att organisera sig, separatistiskt eller inte.

Min vithet definierar inte mig, men den kommer med vissa privilegier. Och ett ansvar. När debatten glider från jämlikhet och gemensamma lösningar till att peka ut flyktingar och icke-vita har vi en förpliktelse att agera.

Daniel Mathisen.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se