Stäng
januari 10, 2014
Eric Rosén, chefredaktör
Champagnesocialism? Foto: Henrik Montgomery / TT

Vänsterpartiet har rätt strategi

”De privata vinsterna i välfärden kommer vara en huvudfråga för Vänsterpartiet och kommer vara en valfråga för oss 2014, det vågar jag nästan lova.”

Så sa Jonas Sjöstedt första gången jag intervjuade honom, i november 2011, när det fortfarande inte var helt klart om han skulle få förtroendet att leda Vänsterpartiet efter Lars Ohly. Men Sjöstedt vann den kampen och löftet om huvudfrågan 2014 kommer också att infrias, om det inte blir väpnad revolution på partikongressen som inleds på fredagen.

Att Vänsterpartiet dessutom är ett av få partier som växer ordentligt i opinionsmätningarna och lyckats få sin huvudfråga att bli en av valets stora gör att Sjöstedt måste betraktas som hyfsat framgångsrik sedan han tog över Vänsterpartiet.

När jag intervjuade honom igen ett år efter den första intervjun pratade han om Sverigedemokraterna och hur ”väljare som vacklar mellan arbetarrörelsen och Sverigedemokraterna måste uppmärksammas på att de röstar för högerpolitik när de röstar på Sverigedemokraterna.” Att den strategin ligger fast är också tydligt. Däremot är det svårare att än så länge räkna hem framgångarna på det området.

I övrigt talades mycket om att ”helrenovera Vänsterpartiet” och tittar man på deras organisation i dag är den modernare och mer slipad än på länge, även om det kanske knorras en del om Jonas Sjöstedts kontrollbehov. Försöken att inkludera nya röster och grupper utan att nödvändigtvis ha som mål att tvinga in dem i partiet har lyckats bra, där samverkan med ”Alby är inte till salu” är det främsta exemplet.

När Vänsterpartiet nu inleder sin kongress ser det mesta alltså rätt bra ut inför valrörelserna och även om ingen talar lyriskt om Jonas Sjöstedts vackra ögon den här gången är stämningen i partiet god.

Det finns röster inom Vänsterpartiet som är oroliga för att V ska bli slätstrukna och luddiga och det finns en relevant intern kritik mot att de tyngsta positionerna i ett feministiskt parti innehas av så många män. Men de flesta i partiet tycks trivas i den relativa medvinden.

När ett parti väljer huvudfråga blir alltid andra frågor lidande. I Vänsterpartiets fall har EU-/EMU-kritiken, klimatpolitiken och den penningpolitiska diskussionen tryckts tillbaka när vinstfrågan blivit det enda stora. Och visst är det ett problem, inte minst eftersom det är frågor Sjöstedt egentligen är förtjust i att driva och debattera.

Men prioriteringen är nog ändå klok. Bara genom att prioritera bort mycket annat kan man få vinstfrågan att fortsätta vara så högt upp på den politiska dagordningen (om inte nya avslöjanden om missförhållanden görs). Och ska Vänsterpartiet bredda sitt stöd måste det vara i en folklig och populär fråga som ändå innebär radikal förändring. De måste dessutom skilja ut sig från de andra partierna. Vinst i välfärden är fortfarande just en sån fråga.

Sök på Politism.se