Stäng
november 5, 2014
Eric Rosén, chefredaktör
400 000 demonstrerade i New York för att lyfta klimatfrågan i mitten av september. I Sverige engagerar frågan betydligt mindre. Foto: Jason DeCrow/AP/TT

Vänstern sviker i klimatfrågan

Häromdagen presenterade FN:s klimatpanel IPCC den rapport som kallas ”decenniets viktigaste dokument”, om klimatförändringarna. Varför är det så viktigt? Jo just, det handlar om vår planets överlevnad och om mänsklighetens överlevnad.

Det handlar också i det kortare perspektivet om de fattigastes och mest utsattas eventuella utrotning. För tro inte att det är de rika i de rika länderna som först och främst kommer att tvingas anpassa sig, eller faktiskt gå under, när förändringarnas konsekvenser påverkar oss mer och mer.

Ändå har vi tagit emot dokumentet med relativ tystnad och ointresse. Hellre talar vi om annat. Det är inte så konstigt. Vi vet inte hur vi ska göra och vi vet inte om det räcker. Vi kan inte relatera och vi saknar tillräckliga kunskaper. Så vi avstår.

Eller så pratar vi om förändringar på individnivå. Ät inte kött. Köp inte den keson. Åk inte hiss. Använd diskmaskin i stället för att låta kranen rinna. Eller vad det nu kan vara. Och det där är ju bra. Men det räcker förstås inte. Det är i grunden en högerlösning, att individer genom informerade val ska angripa problemet (om de tycker det är lustfyllt nog). Även de mest självförsörjande av utanför samhället-anarkister jobbar med individlösningar utan någon faktisk effekt.

Vänsterns lösningar brukar vara politiska. Regleringar. Gemensamma överenskommelser. Nya spelregler. Vi förstår att det är så man får till genomgripande samhällsförändringar. Men i klimatfrågan är vi alla stora svikare. Till exempel skriver vi för lite om det, även om vår medarbetare Nils Westling skrivit en hel del matnyttigt i frågan, och vi också har ett antal andra texter om klimatet. Men det är inte bara vi som brister.

Vänstern, i bred bemärkelse, har misslyckats med att sätta klimatdebatten i centrum, trots att i princip ingenting kan vara viktigare för den som tror på utjämning, jämlikhet och ansvar efter bärkraft. Om inte begreppet ”internationell solidaritet” innefattar en mycket mer närvarande klimatdebatt är det ingen riktig internationell solidaritet. Och diskussionen handlar inte bara om fel saker. Den är dessutom nästan politiskt obefintlig. Även vänstern diskuterar informerade individuella val.

Konfliktytan hamnar då på fel ställe och blir en fråga om vilken klass som har möjlighet att leva ”hållbart” och ”ekologiskt”. Plötsligt associeras klimatfrågan till medelklass och Södermalm. Som om det bara var en pose, bara för att vissa poserar.

Det är hållningslöst och vi måste skärpa oss.

Om några veckor är det FN-konferens om klimatförändringarna i LimaPeru. Om ett år är det ett helt avgörande klimatmöte i Paris i Frankrike. Med anledning av detta finns all anledning att diskutera de globala klimatutmaningarna mycket mer intensivt, mer på politisk nivå och mindre på frivillig individnivå. Det finns all anledning att kräva att Sverige är ett land som står för radikala förändringar i de samtalen.

Och det finns inga ursäkter för den rödgröna regeringen att ta till extrem politik för att ställa om Sverige, prick nu. Det är också i den nationella diskussionen snarare än den globala som det är lättast att formulera politik för förändring.

Om inte regeringen själv vågar ta initiativ till ett helt nytt politiskt projekt, måste opinionen tvinga dem.

Sök på Politism.se