Stäng
augusti 11, 2015
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Petros Giannakouris/AP/TT

Vänstern måste våga säga nej till EU igen

I dag skriver Leif Pagrotsky närmast dystopiskt på DN Debatt om att Europa har fem förlorade år att se fram emot. Och det är inte svårt att se att han har fog för sin analys:

Vi har svag tillväxt, mycket hög arbetslöshet och enorma sociala problem i kombination med en återkommande oförmåga för EU att enas om lösningar på de problem unionen ställs inför. Titta till exempel på den pågående flyktingkatastrofen och du ser hur unionen agerar på intet sätt agerar som union, i stället försöker alla få någon annan att ta ansvar. Den inställningen återkommer i fler frågor.

Pagrotsky pekar specifikt på hur Tyskland blivit Europas enda dominant i den ekonomiska politiken, något han menar är dåligt för både resten av Europa och för tyskarna. Han konstaterar också att alla är förlorare när det kommer till Greklandskrisen, eftersom problemen inte kommer lösas. Där har han också delvis rätt (förutom att Europeiska Rådets ordförade Donald Tusk och Tysklands förbundskansler Angela Merkel nog ser sig som vinnare som tror sig ha stoppat ”revolutioner” och fått stopp på den växande tilltron till politikens kraft).

I Financial Times frågar sig skribenten Martin Sandbu om demokrati ens är möjligt inom eurozonen. Nej, de är inte omöjligt, menar Sandbu, men den politiska eliten i Europa har bara bestämt sig för att förvägra Grekland demokrati just den här gången, om de väljer fel väg. En inte helt betryggande slutsats.

Liberale ekonomen Paul Krugman beskrev euroländernas reformpaket för Grekland såhär:

”Ren hämndlystnad, fullständig förstörelse av den nationella suveräniteten, och utan hopp om framtida lättnader. Det är förmodligen tänkt att vara ett erbjudande Grekland inte kan acceptera; men trots det är det ett groteskt svek mot allt det som europeiska projektet var tänkt att stå för.”

Och här vill jag komma tillbaka till Pagrotskys artikel och den svenska debatten. Hur är det möjligt att den analys han gör, förvisso högintressant och relevant, tronar så ensam. Från höger till vänster bör det finnas röster som instämmer i Krugmans analys: Det som sker nu är ett groteskt svek mot allt det europeiska projektet var tänkt att stå för.

I samband med EMU-omröstningen 2003 fanns flera starka EU-kritiska röster, och kritiken mot europrojektet formulerades skickligt på båda sidor blockgränsen. I dag – när EU och euron är på väg att överge allt fler grundläggande delar av ett demokratiskt styrelseskick – är den kritiken närmast död, möjligen klappar nån sig själv på axeln för att Sverige inte är med.

I Storbritannien gör Owen Jones analysen att EU-skepsis från vänster, eller krav på EU-utträde, försvunnit i takt med att högerpopulister och nationalister tagit den till sig. Det ligger nog en del i det, även i Sverige, trots att SD:s EU-kritik förstås bara handlar om invandring och migration. Men de är snabba att anamma de positioner deras europeiska systerpartier når framgång med.

Och där tror jag vi kan stå vi inför ett mardrömsscenario i Sverige. Om inte vänstern gör avskyn mot avdemokratiseringen av Europa till en större fråga kommer någon annan att göra det. Och då kan vi stå inför betydligt fler än fem förlorade år.

Sök på Politism.se