Stäng
juni 1, 2015
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Vad sjutton var det som hände på sossarnas kongress egentligen?

Jo, såhär var det: Det var småputtrigt, snäll och rätt fritt från interna konflikter och opinionsmätningsångest på Socialdemokraternas kongress i helgen. Vilket egentligen är rätt konstigt givet det parlamentariska läget, det svaga stödet och stå-och–stampa-politiken som den socialdemokratiskt ledda regeringen för.

Men en del hände i alla fall. Här en liten sammanfattning. Bland annat vann partistyrelsen – framför allt Stefan Löfven och Magdalena Andersson – på många sätt matchen mot LO och de delar av socialdemokratin och den breda vänstern som krävt riktigt stora investeringar. Även om S möjliggör något mer investeringar ser det inte ut att röra sig om tillräckligt stora spadtag.

Tyvärr vill Löfven och Andersson fortsätta bita sig fast vid både Göran Perssons gamla regler och Anders Borgs nya, en kombination som inte funkat särskilt bra utan gett oss permanent hög arbetslöshet, svajig tillväxt och på tok för låg inflation. Det är synd, för alla till vänster som hoppades på en modigare socialdemokrati som verkligen tar ett grepp om samhällsutvecklingen.

En bra sak som hände är att S numera ska jobba mycket mer aktivt med offentlig upphandling. Där finns otroliga möjligheter att bedriva radikal politik och där finns den enda verkliga konsumentmakten. En aktiv upphandlingspolitik kan, hur trist ordet upphandling än är, vara ett suveränt sett att garantera fler av de som jobbar skäliga löner och rättvisa villkor. I den nya S-strategin ska det också ge en del långtidsarbetslösa arbete. Detta är ett av sossarnas bästa initiativ på kongressen.

Pratet om att begränsa utbildningar som inte leder till jobb är populistiskt och tramsigt, och ekar av Svenskt Näringslivs gamla (dumma) utspel om att stoppa stödet till humaniora- och konstutbildningar.

En annan bra sak är att partiet nu – efter rätt ihärdig kamp från delar av socialdemokratin – tar ställning för att föräldraförsäkringen ska individualiseras. Detta är mycket viktigt, och kräver nu handling även efter att en tredje månad öronmärks för respektive förälder. Däremot är förändringen inte så stor i praktisk politik som man kunde önska, eller så stor som man kanske hade trott. Aftonbladets Anders Lindberg visar här tydligt hur partiledningen liksom lyckats hålla inriktningen mycket nära vad som gällde också för två, sex och tio år sedan.

När det gäller avskaffandet av anställningsformen ”allmän visstid”, som vi skrivit åtskilligt om, finns verkligen anledning att glädjas över den inriktning S beslutade om. De fackförbund och ombud som kämpat för att få bort allmän visstid vann mark under pågående kongress och fick partistyrelsen att föreslå att ”det ska finnas objektiva skäl för tidsbegränsade anställningar”. Detta innebär i praktiken att det måste bort ur LAS, enligt Handelsanställdas förbunds David Eklind Kloo, som hör till de kunnigare på området. Gäller Handelsanställdas förbunds tolkning är det en stor framgång.

Slutligen är det glädjande att bostadsfrågan allt mer börjar sätta sig hos tröga sossar som allt för länge litat allt för mycket på att marknaden ska lösa problemet. Det gör den inte och därför pekar S nu ut allmännyttan som motor för att säkerställa att vi får minst 45 000 bostäder per år, varje år från 2020 fram till år 2030. De ska ”ta sitt ansvar fullt ut”. Ett halvt miljonprogram, typ.

De verkade glada och hoppfulla, sossarna på kongressen, nästan genomgående. Och det är klart det är trevligt för dem att hänga med partikamrater. Men nu är det obönhörligen måndag igen och de måste se till att leverera politik i det parlamentariska läge de lider, i de opinionsmotvindar de piskas av, i den ofta rätt virriga och oklara kommunikation de präglas av, i den debatt de är rätt dåliga på att vinna. Hanterar de ”bara” detta har de en hel del bra politik att hämta ur kongressbesluten.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se