Stäng
september 16, 2014
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Ben Margot/AP/TT

Vad händer med vänstervågen?

Vi har pratat om den länge: Vänstervågen. Nu kommer den. Nu är den här. Nu sköljer den över oss. Gud så skönt. Och så vidare.

Sen kom ett valresultat där de rödgröna partierna stod still jämfört med valet 2010. Varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet lyfte. Miljöpartiet gick till och med tillbaka. Vad tusan var det som hände? Var det ingen vänstervåg? Var det en mittenvåg?

Nej. Vänstervågen är alldeles verklig och den kommer att sätta sin prägel på svensk och internationell politik för mycket lång tid framöver. Det märks om inte så mycket i valresultatet som i valrörelsen. Samtliga partier har tvingats anpassa sig till vänstervågen, och de borgerliga har gått till val på löften om att inte sänka skatten, att höja ett antal skatter och att öka det gemensammas inflytande över välfärdsmarknaderna och kasta ut riskkapitalisterna.

Dessutom har den feministiska och antirasistiska diskussionen tagit enormt mycket mer plats i den offentliga debatten, i valrörelsen, i rekryteringar, i utspel och i analys än vad någon kunde ana för tre år sedan.

Frågan om vinst i välfärden avfärdades så sent som för ett par år sedan som ”död” av många ledande socialdemokrater och inom S, liksom inom hela borgerligheten, var det enda man sa om föräldraförsäkringsfrågan att den inte gick att prata om utan att man skrämmer väljare. Nu krävs det i stället mod för att säga något annat än att man vill ta steg mot individualisering.

På EU-nivå har nya upphandlingsregler klubbats igenom, vilket ger förutsättningar för att ställa helt nya krav på arbetsvillkor, arbetsmiljö och skäliga löner vid offentlig upphandling. Det ”lägsta prisets diktatur” ska krossas. En enormt viktig, omfattande och offensiv vänsterreform som kommer att påverka oss mycket mer än vad som märkts hittills.

I Sverige är avregleringarnas och privatiseringarnas tid förbi. Det är omöjligt att föreslå stora avregleringar i svensk politik i dag. Skillnaden är enorm jämfört med tidigare; då var även socialdemokratin en ivrig privatiserare på en rad områden, i dag är inte ens moderaterna positiva till fler privatiseringar. Bara vad gäller hyrorna finns en livskraftig debatt om avregleringar, men de politiska partierna avfärdar detta från vänster till höger.

Även valsuccén Sverigedemokraterna har försökt vinna röster på löften om bättre välfärd och rätt till heltid.

På HBTQ-området har genomförts en rad förändringar (också av högerregeringen) som vänstern har anledning att fira och bara Kristdemokraterna vågar muttra om.

I asylfrågan pressas Socialdemokraterna till en mer frihetlig syn av vänsterkrafter och liberaler.

Internationellt vinner insikten om att lägstalönerna måste höjas mark, såväl IMF som Barack Obama är med på tåget, och i juni nåddes en milstolpe i Seattle.

Debatten om ekonomisk jämlikhet präglar allt större delar av världen och tränger ut den renodlade marknadsliberalismens argumentation mer och mer. Socialdemokraterna kommer för eller senare tvingas inse att Thomas Piketty duger till mer än att ta selfies med. Jämlikhetsdebatten innebär också att väldigt många nationalekonomer börjat titta på jämlikhetsforskning, något som knappt intresserade dem alls för några år sedan. Det kommer att göra avtryck på debatten år efter år efter år.

LO har gått från passivitet, tystnad och trötthet till att under ny ledning stå för offensiv politik, radikal policyutveckling och starkare närvaro i debatten. Kommunal har blivit en mycket stark vänsterröst och Annelie Nordström är en stark personlighet som vågar utmana också socialdemokratin. Skillnaden mellan Kommunal för ett decennium sedan – tillbakapressade och tystade av Göran Persson (S) när de lovade att ”ta fajten” och strejka för bättre villkor – och Kommunal nu – som vägrade uttala explicit stöd för S under valrörelsen eftersom partiet inte levererade tillräckligt skarpa löften till nytta för Kommunals medlemmar – är enorm. Annelie Nordström kan komma att få betala ett högt pris för detta i relationen till S-ledningen men har i stället, tillsammans med många andra av LO-förbunden, visat på en vitalitet i arbetarrörelsen som många inte trodde fanns.

Vad gäller valresultatet är ser vi också att det fanns ett ökat väljarintresse för radikal politik. För medan S, V och MP stod stilla växte F! rejält – röster som i stor utsträckning skrek efter mer radikalitet än de upplevde att riksdagspartierna erbjöd. I Stockholm har S, V, MP och F! solklar majoritet efter åtta år med högerstyre. Vi ser också att 43 procent av väljarna placerar sig till vänster på den politiska skalan i årets val. Så många har det bara varit i ett enda val sedan 1980-talet tog slut.

I Sverige kan vi se att de borgerliga partierna nästan har varit bättre på att förhålla sig till vänstervågen än de rödgröna partierna. M och FP, ja även C och KD då och då, har tonat ner sin högerretorik mer och mer ju närmare valet vi kommit. De har varnat för skattesänkningar och plockat upp förslag efter förslag från Socialdemokraterna. De har snott retorik från såväl V som F! och betonat vikten av ekonomiska styrmedel för att komma till rätta med klimatfrågan. De har helt enkelt gjort en mycket bra valrörelse med hänsyn till just vänsterströmningarna.

Socialdemokraterna har inte varit lika klipska. Strategin var från början när Stefan Löfven och Magdalena Andersson tillträdde att lägga sig nära Anders Borg och försöka vinna på att allianspartierna är uttjänta. Det har gett dem regeringsmakten men ett alldeles för litet väljarstöd för att kunna vara nöjda. I slutet på förra året talade S om att stabilisera sig över 35 procent och sedan se hur högt man kan nå utöver det. Valresultatet är hundratusentals röster sämre än så. De står dessutom inför ett läge där färre förstagångsväljare röstar på S än under de senaste 25 åren.

Miljöpartiet har inte behärskat vänstervågen eftersom de inte är ett parti som står naturligt till vänster, även om deras väljare gör det. Det har tagit sig olika uttryck; bra när man bad om ursäkt för sin tidigare naiva syn på vinster i välfärden, bra när man pratar om upprustning av miljonprogrammen, sämre när Åsa Romson talade i Almedalen eller när man inte kan bestämma sig i frågan om sänkta arbetsgivaravgifter för unga.

Vänsterpartiet å sin sida har både haft en populär fråga om vinsterna i välfärden och en Jonas Sjöstedt som gjort bra ifrån sig i debatterna. Samtidigt växer de inte jämfört med 2010 då Lars Ohly hade en riktigt jobbig valrörelse med bröstpumpar, sänkt skatt för fotbollsproffs och två avbrutna frierier i direktsändning. Kanske beror det på att de – när samtalet radikaliserats – satsat allt på att visa sig regeringsfähiga och därför närmat sig en socialdemokrati som står nära mitten? Vänsterpartiet är också den riktigt stora förloraren på F!-framgångarna, något som bör väcka en hel del självkritik och intern debatt med tanke på valresultatet. Fler FATTA!-tatueringar hade sannolikt inte hjälpt.

Vänstervågen ser inte ut att sätta sin prägel på regeringsbildningen. Tvärtom sa S, trots valresultatet, omedelbart nej till regeringssamarbete med V, något som riskerar att straffa sig både samarbetsmässigt med den plötsligt mycket dåliga stämningen, och opinionsmässigt. Men Socialdemokraterna har underskattat detta, denna vänstervåg, i flera år, och fortsätter göra det också nu. Det kommer att bli en prövning för dem.

Så vad händer nu med vänstervågen i svensk politik? Sammanfattningsvis: Den väntar fortfarande på sitt stora genomslag i riksdagspartierna internt men kommer att fortsätta påverka politiken och samhället. Och en viktig effekt den har redan nu:

Det har blivit betydligt svårare för alla att föreslå högerreformer och driva på för mer marknad.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se