Stäng
september 27, 2018
Eric Rosén, chefredaktör
Åhörare när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson håller torgmöte på Stora torget i Motala. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Underhållningsvåld på kultursidorna besegrar inga sverigedemokrater

Alla vill avkoda de sverigedemokratiska väljarna. Alla vill ha svar på frågan ”varför röstar de som de gör?”. Alla har sitt eget favoritsvar och sin modell för hur vänstern, socialdemokratin, eller självaste demokratin, ska agera för att människor ska hitta tillbaka till något annat, vad det nu är, som inte är sverigedemokratiskt.

Det är en viktig diskussion. Därför är det synd att den håller på att utvecklas till ett slags kultursidornas underhållningsvåld snarare än ett verkligt samtal. När jag följer debatten på DN:s respektive Aftonbladets kultursidor kommer jag att tänka på ett gammalt reportage om baksidan med amerikansk wrestling. Denna cirkus där alla spelar sina givna roller och agerar i enlighet med karaktärsbeskrivningen. Artikeln ”Wrestling is fake – but the injuries are real” berättar om blodvite, brutna armar, kronisk smärta och axlar som går ur led – trots att själva brottningen är regisserad.

På samma sätt ter sig samtalet om ”klass vs. antirasism” som svar på frågan om kampen mot högerpopulism, för en vänsterrörelse, mot SD:s framgångsrika mobilisering i grupper som de facto missgynnas av deras politik.

Klass räcker inte, ”rasismen är en politisk kraft också i egen rätt”, skriver Kristina Lindquist i Dagens Nyheter. Hon har hundra procent rätt i det. Den vänster som enbart sysslar med antirasism är dömd att förlora, skriver Åsa Linderborg och Göran Greider i Aftonbladet. Det är också helt sant. Magnus Marsdal, Petter Larsson, Charlotte Wiberg och Malin Ullgren är andra röster som deltagit i debatten. Ingen av dem har fel.

Det som däremot är fel, helt åt skogen, är att den som följer debatten får intrycket av att bara ett svar kan vara korrekt. Att kampen mot rasismen och högerpopulismen måste vara bara det ena eller det andra.

Samtalet liknar ett skådespel, där motsättningarna i stor utsträckning är falska men där skadorna är verkliga. Ingen av debattörerna tror ju på allvar att en så stor rörelse som Sverigedemokraterna, en så stor omdaning av svensk politik, en så omfattande förändring av det svenska samhället – och en lång rad andra länder där högerextremismen byggt en bred väljarbas under flera decennier – kan mötas med bara en förklaringsmodell.

En rimligare ingång i diskussionen står Daniel Suhonen för, när han inleder sin text i DN:

”Den viktigaste insikten jag fått de senaste åren är att vänstern aldrig kommer att komma ur sin djupa politiska depression om inte inbördeskriget mellan identitetsvänster och fördelningsvänster upphör.” 

Han pekar ut ett samlande folkrörelsebygge som lösningen, och det kan låta som en vänsterklyscha, men det bjuder faktiskt på mer konkretion än mycket annat som sagts i de rena analyserna. För här finns också förebilder att inspireras av. Bernie Sanders kampanj är ett bra exempel, just för att han tvingades lära sig läxan den hårda vägen. Sanders framgångsrika rörelsebygge stördes av aktivister från Black Lives Matter, som till och med avbröt och kapade hans möte i Seattle för att protestera mot att han inte uppmärksammade rasismen i USA i allmänhet och i det amerikanska rättsväsendet i synnerhet. Intill aktivisterna står en besvärad Bernie Sanders. Han ser ut att undra vad fan som pågår. Hans första uttalande uttryckte irritation.
– I’ve spent 50 years of my life fighting for civil rights. If you don’t want me to be here, that’s okay.

Lyckligtvis stannade det inte där. I stället slutade det med att flera personer från BLM-rörelsen bjöds in och blev en del av Bernie Sanders kampanj. Han rekryterade en av aktivisterna som sin pressekreterare och blev betydligt skarpare i betoningen av antirasismen också i sina tal.

Hindrade det honom från att prata klass, ekonomi och fördelning? Inte över huvud taget. Tvärtom. Han fick fler lyssnare, fler allierade och en starkare och mer mångfacetterad rörelse.

USA är ganska olikt Sverige och även om parallellerna mellan SD och den amerikanska rasismen finns är det på många sätt väsensskilda fenomen. Men slutsatsen att ett effektivt motstånd måste vara en bred rörelse – där slitningen om vilken förklaringsmodell som ska betonas mest inte blir huvudfråga – är i hög grad möjlig att applicera även på Sverige.

Kanske är det också därför Suhonen i detta fall hamnar mest rätt. Han kommer ur partipolitiken och representerar här en av fackföreningsrörelsens tankesmedjor. Han vill gärna stå längst fram och bygga den här rörelsen medan flera av de övriga debattörerna på grund av sin yrkesroll som journalister snarare har en plikt att ställa sig utanför.

Klassfrågan har underbetonats och nedvärderats i Sverige under en mycket lång tid. Löntagarfrågorna är ofta osynliga i de breda debatterna. Facken kämpar i motvind när arbetsmarknaden förändras. Klyftorna mellan de fattigaste och de rikaste växer snabbt, ojämlikheten skenar. En vänster som tar för lätt på detta är inte bara en dålig vänster, det är dessutom en vänster som är usel på antirasism, eftersom detta är så tätt sammanlänkat.

Men en vänster som inte också fokuserar på antirasismen är en vänster som underminerar klasskampen. För, som Kristina Lindquist skriver, har vi i dag partier som klarar att ta avstånd från allt som heter SD, men som ändå ”trumfar varandra i att hetsa mot människor som aldrig blir tillräckligt lönsamma”. Sätts antirasismen på sparlåga, för att vi bara har tid med klass, kan ekonomisk ojämlikhet människor emellan normaliseras för att de har ett annat ursprung, ser ut på ett annat sätt eller talar ett annat språk.

Den som pekar ut antirasism som fel fokus eller som menar att vi inte får fokusera enbart på klass som förklaringsmodell gör sig själv en otjänst. För på den andra sidan hittar vi olika varianter av högerpolitik som ger oss ett allt mer segregerat och etnifierat klassamhälle där växande klyftor och växande motsättningar med rasistiska förtecken krokar arm och vinner mark.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se