Stäng
februari 28, 2014
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX

Tomas Hemstad: Vem är det som splittrar vänstern?

Följande text är ett gästinlägg från frilansskribenten Tomas Hemstad, som skriver om en vänsterdebatt som blir allt mer infekterad.

Detta har hänt:
Journalisten och debattören Kajsa Ekis Ekman skriver i sin bok ”Varat och varan”, i en passage om appropriering, att ”en transsexuell kan vilja att man kallar honom för kvinna, utan att ha någon som helst insikt i kvinnosaken”.

När hon senare bjöds in att tala på en feministisk fest i Stockholm, reagerade en grupp feminister och transaktivister mot att hon skulle tala, en annan fest bildades, och två sidor formades.

Ekis Ekman skrev en kommentar om det hela som retade upp många ännu mer, då den fortfarande menade att transkvinnor kan appropriera kvinnligheten.

Som – hemskt nog – allt för vanligt nu för tiden, så eskalerade stämningen bortom debatt och både Ekis Ekman och aktivister på andra sidan fick motta hot och hat, på ett helt oacceptabelt sätt.

Men jag vill att vi lyfter frågan, för det här handlar inte främst om Kajsa Ekis Ekman.

Det som hände när en stor del av vänstern gick ut till hennes stöd var en på alla sätt mycket mer talande händelse. Dammluckorna av transfobi som öppnades i vissa trådar var på en annan nivå än jag förväntat mig från vänstern. Idel grova tillmälen, felköningar (t ex att kalla en transkvinna för ”han”) och ifrågasättanden av hela HBTQ-kamperna.

Jag tror inte att det handlade så mycket om sakfrågan som om en uppdämd ilska mot queer, postmodernism och intersektionella idéer.

Vi är inne i en tid när den antirasistiska rörelsen plötsligt får höra att den inte är tillräckligt inkluderande av rasifierade. När feminsimen får stå till svars för att den inte sett transpersoner och rasifierade kvinnor. Och när hbt-rörelsen får skäll för att den i så många år sett t-et som ett bihang. Det är bitivs skitjobbigt, alla är arga på alla. Men det är också helt nödvändigt för att vi ska kunna gå vidare, framåt, tillsammans.

Om din analys av pornografi inte innefattar homosexuella män är den inte en analys av pornografi utan en analys av heterosexuell pornografi, om din analys av kvinnors problem i möten med vården inte innefattar transkvinnors  problem med vården, den inte en analys av kvinnors problem med vården, utan av cis-kvinnors problem med vården. Queer lärde oss att sluta se oss själva som avvikelser som går att bortse från när samhället ska förklaras.

Intersektionaliteten lär oss att olika förtryck samverkar, och att identiteter som ”rasifierad” och ”kvinna” inte kan förstås var för sig, utan måste förstås tillsammans. Det är detta som delar av vänstern fnyser åt och kallar identitetspolitik: Kravet på att våra liv ska ingå i berättelsen om samhället, att hänsyn ska tas till oss när lagar stiftas och beslut fattas.

När, en stor, inflytelserik del av vänstern går ut och försvarar en väletablerad DN-journalists rätt att ifrågasätta transkvinnors inkluderande i ordet kvinna, då bör man kanske fråga sig vilka som ingår i det revolutionära vi-et.

Det som sedan syns i trådarna till stöd för Ekis Ekman är graverande okunskap om verkligheten för transpersoner, och ett unket tankegods om normavvikare som vänstern aldrig riktigt lyckats skaka av sig. ”Borgerlig identitetspolitik”, ”splittrar arbetarklassen”, ”en akademisk elit”. Plötsligt känns det inte som att vi är så långt från KFML(R)– som på 70-talet skrev i sin tidning att ”Homosexualiteten är historiskt helt förknippad med klassamhället. Innan människor levde uppdelade i klasser och medan ännu den ursprungliga gemensamma egendomen bestod kunde ingen homosexualitet existera.”

Transkampen har bara börjat. Tills helt nyligen tvångssteriliserade vi transpersoner, nu måste vi se dem, lära oss av dem och bjuda in dem i samtal och gemenskap.

Det handlar inte om att lära sig varenda nytt sociologiskt begrepp som kommer från akademin, däremot måste vi fortsätta ta till oss ny kunskap om vi vill kunna mötas på samma mänskliga nivå.

Och ofta behandlas relativt nya begrepp som pestsmittade och akademiskt bestrukna trots att meningen med dem är mycket enkel. Cis betyder ”person utan transerfarenhet”. Det var väl inte så svårt, kan vi gå vidare, eller ska vi tjafsa om varför du inte behöver detta ord i just ditt liv?

Vi ska aldrig sluta prata klass eller kämpa för ett klasslöst samhälle. Men en vänster som inte förstår minoritetsidentitetspositioner, inte är intresserad av att fördjupa tankar kring förutsättningar, diskriminering och inkluderande, kommer aldrig vara trovärdig i sin bild av samhället.

När frågor som berör livssituationer bortom heteronomen föraktfullt beskrivs som identitetspolitik, samtidigt som familjefrågor ses som allmängiltiga, då försvinner många av oss ur subjektet. Vi syns inte, finns inte. Och när radikalfeministiskt tankegods, som historiskt använts, och fortfarande används, för att utestänga transkvinnor från feministiska rum, fortfarande har fäste, eller åtminstone tills nyligen kunde passera obemärkt förbi, i en bred vänsterdebatt, då innebär det kanske att vi måste stanna upp och se om vi har något att lära.

Det är inte den intersektionella analysen som är problemet. Det är inte ens den vulgariserade varianten som på Twitter ibland tycks bestå i ett förtrycksmässigt sten-sax-påse som är problemet.

Det kan tyckas tröttsamt, men det innebär skapandet och omskapandet av ett ”vi” som inkluderar även oss som inte tillhör normen. Om tonen är infekterad kan vi prata om det, om hur vi kan prata istället. När hat och hot förekommer måste vi fördöma det. Tydligt.

Men att döma ut utsatta minoritetsgrupper för att de kräver att deras perspektiv ska tas på allvar är inte en väg framåt.

En vänster som inte växer med nya analyser och perspektiv är inte vatten värd.

Tomas Hemstad

 

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler