Stäng
oktober 11, 2016
Politism, redaktion
Mark Zuckerberg, facebooks grundare. Foto: Eric Risberg/AP/TT

Tomas Hemstad: ”Varför tillåts farliga hbt-hatiska facebook-annonser?”

När ett företag som firar utmålar sig som hbt-samhällets vänner tar in annonser från hbt-samhällets fiender, är de fortfarand hbt-vänliga då?

Vad har Facebook för ansvar, och vad har vi för ansvar att reglera Facebook?

Jag sitter och scrollar flödet när ett inlägg om Donald Trumps vicepresidentkandidat Mike Pence flimrar förbi. Pence, som aktivt kämpat mot hbt-personers rättigheter som kongressledamot, har under sin kampanj år 2000, skrivit på sin hemsida att han vill styra om medel som nu går till att till exempel bekämpa hiv, till att i stället gå till organisationer som kan ”hjälpa de som söker att förändra sina sexuella beteenden”.

Det är en inte speciellt kodad omskrivning för så kallad ”conversion therapy” eller ”reparative therapy”, alltså terapi som utger sig för att kunna ”bota” bisexuella, homosexuella och transpersoner. Dessa former av terapi har en lång och blodig historia; Personer som gått igenom dylika program löper nästan nio gånger större risk att ta livet av sig, drabbas av depressioner ungefär sex gånger oftare, är tre gånger troligare att vara beroende av droger samt löper en högre risk att bli smittad av en könssjukdom. Vi kan återkomma till vad som gör den statistiken möjlig, för, som klickbetesrubrikerna brukar ljuga om: du kan inte ana vad som hände sen.

Några minuter senare går jag in på Facebook, och precis som när man sökt efter ett par jeans eller en ny hårddisk har annonsalgoritmen gjort sitt jobb.

14646769_10154136185933068_1943273850_oDen första sponsrade posten i mitt flöde är från Focus on The Family, en högerkristen organisation som aktivt arbetar mot hbt-personers rättigheter och som tidigare har drivit kliniker för just conversion therapy. Det vilar ett enormt mörker över att kristna organisationer som arbetar mot hbt-personers rättigheter knyter sig till sökord som unga homo- och bisexuella som är obekväma i sin sexualitet kan tänkas använda.

Än värre är dock att Facebook, ett företag som gång på gång utmålat sig som hbt-samhällets vänner tillåter den här typen av riktade annonser.

14699615_10154136185893068_509803830_o

Jag skrev att Focus on the Family ”tidigare” hade drivit kliniker inom conversion therapy. Deras omvändelse-verksamhet köptes nämligen upp av en annan organisation. Och för tre år sedan hände något ovanligt: Denna organisation, Exodus, då den största kristna organisationen som arbetade med conversion therapy la plötsligt ner vapnen, och erkände: ”Vi hade fel”.

Då hade de drivit verksamhet i 37 år. En verksamhet vars ”terapi” bestod av att ”förstärka internaliserad homofobi, ångest, skuld och depression”, enligt före detta ”terapeuten” Yvette Schneider.

När transflickan Leelah Acorn tog livet av sig förra året hamnade conversion therapy åter i blickfånget. 17-åriga Acorn hade tvingats in i dylik behandling och efter hennes död uttalade Barack Obama sitt stöd för en ”Leelah’s Law” mot just conversion therapy som behandlingsform.

Nu är nog risken att man blir utsatt för just högerkristen värvning bland hbt-personer mindre i Sverige än den är här i USA. Marknaden är inte lika stor, organisationerna inte lika rika. Men situationen är inte unik: För ett par år sedan när jag gjorde research om nazistiska grupper fick jag plötsligt tips på spännande nazistiska romaner. Alltså, romaner skrivna av nazister om ärofyllda raskrig, rätt in i flödet, och detta när jag bodde i Tyskland där inte ens ”Det våras för Hitler” kan använda hakkors utan att bryta mot lagen.

Kan man anta att de som söker på olika sjukdomssymptom får ovanligt mycket reklam för kollodialt silver? Att den som söker efter sammanhang och gemenskap pekas vidare mot diverse sekter och konspirationsteorier? Vad händer om sökord som ”våldtäkt” eller ”bilbrand” generar en massa reklam för högerextrema rörelser?

När skapar vi filterbubblan och när skapar den oss?

Facebook är inte vilken sajt som helst. Ingen är kanske ”tvingad” att ha ett konto, men frivilligheten med vilken vi deltar i sociala medier är ofta ganska teoretisk. Det är på Facebook som vi kan markera oss säkra vid terrorattacker. Föräldrar har konton för att hålla koll på sina barn. Arrangörer, organisatörer, artister och mängder av andra yrkesgrupper är tvungna att använda sajten för att nå ut med sin information. Och då har vi inte talat om det sociala trycket; Jag skapade själv konto på Facebook för ett antal år sedan för att jag missade en kompis fyrtioårsfest som endast annonserats där.

Hur många gånger har man inte sett vänner försvinna av den ena eller andra orsaken, bara för att återvända några månader senare. Numera skrivs inte lika många högtravande texter om varför man lämnar, det har blivit underförstått att man lockas tillbaka av den ena eller andra anledningen.

Artiklar som denna brukar syfta till att försöka förklara hur och varför. Hur det blivit så att den kvinnliga bröstvårtan kan föranleda ett blockerat konto medan till exempel rasism möts med tystnad. Varför det är i stort sett omöjligt att komma fram till en riktig människa när man ger sig på att kontakta Facebook med klagomål. Jag är ärligt talat inte så intresserad av något av detta, min fråga är i stället:

Varför tar vi det för givet att ett företag som Facebook har något intresse av att skydda oss?

Hur kommer det sig att vi inte vänder oss mot till exempel våra lagstiftande organ när vi vill förändra villkoren i sociala medier? Att ett företag vars slogan länge var ”move fast and break things” inte är så hemskt intresserade av din trivsel på nätet är kanske inte så konstigt. Konstigare är att det är detta och dylika företag som vi tvingas lita på för vårt eget välbefinnande, vår egen säkerhet. Jag skriver säkerhet för det handlar faktiskt inte enbart om reklam som ”bara” är stötande. De evangelikala organisationer som leder användare till sina annonser när de söker efter ”conversion therapy” utgör en reell hälsofara för, framförallt unga, hbt-personer.

Att Facebook tjänar pengar på det sättet samtidigt som man försöker vårda bilden av ett hbt-vänligt företag är skamligt, men att det är tillåtet är snäppet skamligare.

Tomas Hemstad.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se