Stäng
juli 1, 2018
Politism, redaktion
Lionel Shriver. Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

Tomas Hemstad: ”Vad får man publicera och vem tar ansvar för det?”

”Carrie”, ”Salem’s Lot” och ”The Shining” var Stephen Kings tre första böcker, och räknas alla tre som definitiva skräckklassiker. Hösten samma år som The Shining släpptes – 1977 – skrev King sin första bok som pseudonymen Richard Bachman, en bok som på svenska heter ”Raseri”. Raseri skiljer sig från de tidigare King-romanerna; den saknar övernaturligheter och är en thriller snarare än en skräckroman.

Den korta boken handlar om Charlie Decker, en high school-elev som blir relegerad från skolan efter att ha misshandlat en lärare. Han hämtar en pistol i sitt skåp och skjuter ihjäl sin mattelärarinna och håller sin klass gisslan medan han leker med poliserna som snart omringar skolan. Det var en av mina favoritböcker när jag var 12-13 år.

Decker är mobboffret som med hot om våld tvingar sina kamrater att se världen som han ser den, en lockande figur för alla som någon gång känt sig som ett ufo i skolan. Lite för lockande skulle det visa sig, mellan 1988 och 1997 uppgavs den som inspiration i fem olika skolskjutningar, flera med dödlig utgång. Efter det sista dådet, där Michael Carneal sköt åtta skolkamrater i huvudet i West Paducah Kentucky bestämde Stephen King att romanen inte längre fick återpubliceras. King, som inspirerats av sin egen skolgång i skrivandet av ”Raseri”, menade i ett tal som han höll två år senare att författare måste ha den estetiska rätten att inspireras av den (ofta våldsamma) kulturen som de tillhör, men tyckte också att man måste erkänna att kulturprodukter spelar en roll i att influera plågade individer till att begå våldsbrott. Det är ett svårt ämne att dra absoluta slutsatser om, men det är något som båda kulturskapare och publicister som hanterar känsliga ämnen måste ha i huvudet.

Tidigare i somras pågick en kort debatt mellan kulturjournalisten Hynek Pallas och Ordfront-förläggaren Pelle Andersson där den förre kritiserade den senare för att han valt att inte ge ut Lionel Shrivers roman ”The Mandibles”. Enligt Shriver var detta för att ett sidotema i den dystopiska romanen, om invandring, var för kontroversiellt för Sverige där allt som är ”det minsta lilla negativt om invandring är giftstämplat”. Pelle Andersson menar i sitt svar att vad Ordfront väljer att publicera bestämmer de själva, och att det fanns flera skäl att inte publicera boken, konstnärliga som kommersiella och att diskussionen aldrig skulle skett om han angivit något annat skäl än det som var avgörande, en i hans tycke slentrianmässig kritik av muslimer.

Det är en intressant men lite plikttrogen diskussion. Ordfront, ett förlag som i allra högsta grad kommer ur en vänstertradition, har såklart ingen skyldighet att publicera varken bu eller bä. Och Lionel Shriver har, precis som Pallas också påpekar, mycket tydligt profilerat sig som en liberal motståndare till allt vad identitetspolitik heter och gick nyligen till angrepp mot sin internationella förläggare Penguin Random House för att vara ”berusade av godhet” i sin ansats att öka mångfalden bland förlagets författare. Om det ena påverkat det andra är det väl inte så konstigt, en författare, precis som vilken kulturskapare som helt, verkar inte i ett vakuum.

Ändå är det svårt att tro att Shriver, en internationellt bästsäljande författare skulle ha några större problem att få sina böcker utgivna. Själv verkar hon tillräckligt säker på sin sak för att publikt kritisera sina olika förlag, en maktposition som nog rätt få författare kan identifiera sig med.

Jag tänker att det ett sundhetstecken att etiska positioner inom publicering fortfarande dryftas. Men frågan är om det verkligen är låg takhöjd och åsiktskorridorer som är den största utmaningen inför vilken kultur som i dag publiceras, säljs och konsumeras.

För att återgå till skolskjutningarna som fortsätter att vara ett problem här i Nordamerika, kunde man fram till nyligen spela spelet ”Active Shooter” på marknadsledande distributionsplattformen för dataspel, Steam. I spelet fick man välja mellan att spela som polis eller som elev, och valde man elev gick man runt i skolan och sköt ner andra elever och poliser. Bland utvecklarens andra spel på plattformen fanns titlar som ”White Power: Pure Voltage”, och efter en storm av protester valde Steams moderföretag Valve att ta bort spelutvecklarens samtliga titlar. Men den som trodde att detta skulle leda till ett tydligare, mer resolut regelverk om vad som egentligen är godkänt innehåll för ett spel på Steam, kom snart att bli besviken. Valve valde i sitt uttalande om ”Active Shooter” att kalla spelutvecklaren för ett ”troll”, och när de ett par veckor senare publicerade en bloggpost om riktlinjer för publicering så var det just ”trollande”, utöver rent illegalt innehåll som hölls som det enda som företaget tänkt sig att ingripa emot.

I bloggposten talas om ”kontroversiella ämnen”, och rasism likställs med genus, identitet och sexualitet. I en uppseendeväckande slutkläm menar Erik Johnson på Valve att spelen på Steam ”inte reflekterar Steams värden”, och där någonstans börjar det bli riktigt obehagligt. På Steam anser man sig alltså ha rätt att tjäna pengar på vilken skit som helst men undanber sig ens det mest basala ansvar för skiten. Det håller såklart inte.

Men Steam är inte ensamma i sin ihåliga marknadslibertarianska hållning. Aktivistgruppen ”Sleeping Giants” som startade 2016 har övertygat över tusen företag att sluta annonsera på högerextrema Breitbart, däribland BMW, Kellogg’s och Visa. Men tre företag som skulle kunna göra verklig skillnad har inte låtit sig övertalas, och dessa tre är Amazon, Facebook och Google. Av dessa tre har Amazon vägrat att uttala sig, Facebook meddelat att de ”köper annonser genom tredjepersonsnätverk för att nå så många människor som möjligt. Folk besöker olika sajter och vi vill nå de alla, oavsett politisk tillhörighet eller åsikter”. Med andra ord tycker Facebook att det är oproblematiskt att finansiera artiklar på Breitbart som menar att bomber är en del av muslimers natur, eller att kvinnor är dummare än män.

Silicon Valley vill hemskt gärna att det ska finnas ett alternativ där man apolitiskt annonserar på en politisk sajt. Där man kan tjäna pengarna utan att ta ställning, men ett sådant aternativ finns inte.

Som annonsör är du finansiär av annonsbaserad verksamhet. Du behöver inte stå bakom varje ord i en tidning eller på en sajt där du annonserar. Men du kan heller inte välja bort ditt ansvar för att finansiera en produkt som främst är propaganda för en allt mer tongivande ytterhöger.

Där Amazon och Facebook är passiva annonsörer, är Google, genom tjänsten AdSense själva förutsättningen för annonsering. Det är Google som placerar annonserna på Breitbart och som i förlängningen möjliggör dess existens. Genom AdSense slussas tusentals företags annonser in på Breitbart, oftast utan att företagen själva vet om det, då de precis som Facebook köpt annonserna för att nå ut till så många som möjligt utan vidare specifikation för var de kan komma att köras (när Sleeping Giants kontaktar företag för att stoppa deras annonser hos Breitbart är det vanligaste svaret att de inte hade en aning om att annonsen gick där).

Google lägger sig inte i vilka som använder sig av deras annonsnätverk, Facebook tar minimalt ansvar för sin roll som elektronisk anslagstavla, Amazon tar nära nog inget ansvar för vad de säljer och vem som helst kan rodda ihop en e-bok eller självpublicera en print-on-demand-bok. För några år sedan när jag skrivit artiklar likt denna, räknade Facebooks algoritm ut att jag var nazist och försökte sälja på mig en rafflande Vit Makt-thriller genom en annons som ledde direkt till Amazon. Det tycks mig märkligt att ingen annan än författaren skulle ha något som helst ansvar i den kedjan. Det finns minst lika mycket vit makt-musik och merch på Amazon som det gör hos specialiserade återförsäljare, om man vet vad man ska söka efter. Och på något sätt har vi fått för oss att det är rimligt att ett företag som drog in 1,6 miljarder dollar under det här årets första kvartal inte lyfter ett finger för att stoppa nazistisk propaganda.

När Steam hänvisar till att inte vilja tysta någon användares röst, så ska det läsas som att de vill tjäna pengar utan att behöva ta ens ett uns ansvar för materialet som de tjänar pengar på. De vill, i likhet med andra marknadsledande företag gömma sig bakom automatisering, algoritmer och föråldrade floskler om vad frihet på nätet är och räkna sina pengar i fred.

Huruvida Hynek Pallas eller Pelle Andersson har rätt om vad som går att utläsa om muslimer i Lionel Shrivers roman ”The Mandibles” lämnar jag därhän. Men att valet att avstå från publicering av Shriver – som på en litteraturmässa för ett par år sedan höll ett brandtal mot begreppet cultural appropriation iklädd en sombrero – skulle innebära någon sorts bevis för den beryktade åsiktskorridoren känns som en kultursideskrumbukt.

I en eventuell bredare debatt om vad man väljer att publicera, och hur det urvalet sker, hoppas jag att den också ägnas åt de ”låt gå”-plattformar som helt avsagt sig sitt publicistiska, redaktionella och kuratoriska ansvar, där högerextrem press likställs med Aftonbladet, där man köpa nazist-propaganda jämte Barbapappa eller spela spel som heter White Power: Pure Voltage.

Tomas Hemstad.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se