Stäng
mars 30, 2018
Politism, redaktion
Donald Trump. Foto: Carolyn Kaster/AP/TT

Tomas Hemstad: ”Trumps taktik verkar fungera”

”Har du hört vad Trump har gjort nu?”, lät det efter valet.

Men allt efter som månaderna gick, hördes frågorna allt mer sällan, även här i USA. Till och med de av mina vänner här som är direkt intresserade av och engagerade i politik slutade under året att följa nyheterna.

När politik upphör att vara förändringsarbete och blir impulsiv barnteater så är det svårt att behålla intresset.

Insatserna är högre än någonsin, men omständigheterna skyms av det batteri av nyheter som följer av att Vita Huset tycks styras på känsla av en instabil ledare. Nyheter som tidigare hade behandlats i månader avhandlas mellan frukost och lunch. När nästa flash rullas ut, har vi redan glömt den förra.

Allt tyder på att detta klimat skapas av att Donald Trump inte är en särskilt duktig spelare av det politiska spelet; han har dåligt med allierade, han avskedar folk på löpande band och han tycks helt sakna is i magen. Men om vi skulle ponera för ett ögonblick att allt detta ingår i en uttänkt plan, att det som ser ut som ohämmade impulser, egentligen är skenmanövrar för att hålla media och politiska motståndare upptagna medan man cementerar sin makt och driver igenom impopulär politik. Då är det en taktik som har fungerat förvånansvärt bra.

Under en nyhetsvecka som helt dominerades av porrstjärnan Stormy Daniels eventuella relationer med presidenten, och tweets mellan Trump och Joe Biden där de utmanar varandra på slagsmål, tillsattes John Bolton som Nationell Säkerhetsrådgivare. Bolton, som var politisk rådgivare till George W. Bush, räknas som en av Irak-krigets arkitekter. En hök bland hökar, kallades han redan i den notoriskt krigiska regering som startade det ”krig mot terrorismen” som ännu pågår.

Sedan dess har han bland annat kommenterat politik på Fox News, och där rasat mot Jim Mattis och Rex Tillersons diplomatiska inställning till Nordkorea, och i stället förordat att USA ska attackera först (”förebyggande”).

Detta är bara början, några månader innan Barack Obamas regering förhandlade fram ett icke-spridningsavtal med Iran, gick Bolton ut i New York Times och rekommenderade bomber mot strategiska mål.

Det finns mer: Bolton är negativ till att ta emot syriska flyktingar, han anser att ”terrorism” i sig är en krigshandling och ska bemötas som sådan (och man får väl anta att han inte menar den inhemska högerextrema terrorismen som är det huvudsakliga problemet i USA). Kort sagt, med Bolton i Trump-regeringen går vi nästan garanterat mot krig.

Och under veckan han tillsattes kämpade progressiva konton på twitter med att få folk att faktiskt reagera. ”This is not a drill”, ”This man will bring us to war”, etc. Men det gick inte riktigt att bryta igenom porrstjärnor, twittergräl och Rysslandskonspirationer. För någonting har hänt sedan Trump tillträdde.

Vi kan kalla det etablissemangets kollaps.

Den liberala pressen har ägnat spaltmil åt hitta den ”egentliga” orsaken till att en misogyn rasist vann valet, som om inte misogyni och rasism genomsyrade hela den amerikanska historien. Tidningar som New York Times och Washington Post anställer konservativa skribenter, sprutar ur sig artiklar om faran i att stoppa fascister från att agitera på skolor, och humaniserar varenda högerextrem personlighet som passerat revy sedan valet, med myspysiga hemma hos-reportage (”titta nazisten handlar mjölk, titta nazisten passar barn”).

När nazister och antifascister drabbade samman i Berkeley i augusti, satte Washington Post rubriken ”Svartklädda antifascister attackerade fredliga höger-demonstranter i Berkeley”. Man är livrädda för att förlora sin relevans och vet inte hur man ska bemöta den högerextrema falang som fått fäste både på gatan och i Vita Huset.

Samtidigt har höger-mitten av det Demokratiska Partiet, falangen som stödde Hillary Clinton i valet och som sitter på den huvudsakliga makten i partiet, helt tappat spelkulorna. Det största problemet tycks vara vänsterkritiker, snarare än högerns makt. Genom charlataner förklädda som journalister och analytiker, som Eric Garland, Louise Mensch och Claude Taylor, har, vad som nu ofta kallas ”alt-centern” eller ”extrem-centern” byggt ett konspiratoriskt universum där alla till både vänster och höger är ryska botar och spioner.

Snart, lovar de sina entusiastiska följare, snart faller Trumps regering.

En hemlig källa lovar att de snart kommer skaka galler allihop. Kanske till och med Jill Stein och Susan Sarandon och andra helt oviktiga vänsterpersonligheter som de har gjort till orsaken till att Hillary Clinton förlorade valet. Galenskaperna som de sprider är lätta att se igenom, främst after som nästan inget som de lovat ska hända ”snart”, har hänt. Men hoppet är det sista som lämnar människan, och center-konspiratörerna har fått enorm genomslagskraft för sina dimmiga kristallkulor.

Och varför inte? De är en direkt konsekvens av primärvalrörelsen som aldrig tog slut. Valrörelsen där Hillary-falangen gav sig tusan på att utmåla alla till vänster om dem som ”bros”, sexister som hatade Hillary för att hon var kvinna och därför givit sig attan på att sabotera hennes chanser att vinna. Tanken var, att efter att hon vann, skulle Bernie-röstarna rätta sig i ledet och försvinna.

Men Hillary förlorade, och Bernie-rörelsen – vänstern – försvann inte efter valet, utan har i stället bildat DSA-föreningar, satt press på högerdemokrater och fortsatt att kämpa för mänskliga rättigheter som fri sjukvård, rätten till asyl och medborgarskap och ekonomisk rättvisa.

Aktivister har ockuperat flygplatser och stadshus, man har tryckt upp flygblad på olika språk för att skydda papperslösa från utvisning och man har fortsatt att kämpa mot rasistiskt polisvåld. Därmed utgör vänstern ett större hot mot Demokraterna än Republikanerna.

Det är lätt, som fesljummet mittenparti, att vara #TheResistance när ett högerextremt parti är ens enda motpol, betydligt svårare när rörelser som kräver reell social och ekonomisk förändring börjar få fäste.

Ingenting tyder på att Demokraterna kommer släppa fram den vänsterflank som sedan gammalt finns inom partiet, eftersom det skulle fälla de som nu sitter på makten. Och än så länge har budskapet varit mer av samma negativa värden: Man är emot Trump!

Vad man är för är som vanligt dolt i dualistiska neoliberala kansken som ”alla ska ha tillgång till sjukvård” (vilket inte betyder att alla kommer att ha råd med den) och när senaten röstade om att upphäva delar av Dodd Frank-lagen som skulle hindra en ny finanskris, så röstade 17 demokrater med Republikanerna.

Kamala Harris, en av de som lyfts som eventuell presidentkandidat för Demokraterna 2020, klarade inte ens att entydigt fördöma ICE – den polisiära migrationsmyndighet som sprider skräck bland invandrarfamiljer som har bott i landet i decennier. Så vad exakt är det som de tycker är så problematiskt med Trump?

Först och främst är det att han saknar hyfs. I den inflytelserika överklass som utgör den politiska eliten i USA, är Trumps framfusighet, hans sätt att kommunicera och hans brist på respekt för institutionerna ett rejält problem.

Främst för att det belyser precis hur skendemokratiskt och korrumperat systemet som de arbetar inom är. Man kommer inte till varken kongressen eller senaten utan hjälp från lobbyister från försäkringsbolagen, läkemedelsbolagen, tobaksindustrin, vapenindustrin, Koch-bröderna, Disney, etcetera.

Trump verkar inte bry sig nämnvärt om att försöka dölja sina roffartendenser, och hans lyxresort Mar-a-Lago är nu en helt integrerad del av hans presidentskap, där möten med andra statschefer hålls och rika intressenter bereds en gräddfil till presidenten. Men självklart har det alltid funnits, och finns arenor, oåtkomliga för vanligt folk, där andra politiker och lobbyister möts bortom media och allmänhetens blickar. Och det är inte heller någonting som partietablissemangen är särskilt intresserade av att stoppa.

I stället handlar det om skamlösheten, och hur den riskerar att flytta demokratiska gräsrötter till vänster. Med Trump vid makten har det blivit nästan omöjligt för Demokraterna att låtsas som att man är ett vänsterparti.

Det är därför så mycket av retoriken efter Trumps tillträde har handlat om HUR han gör saker snarare än VAD han gör. Precis som den liberala medieapparaten har det demokratiska etablissemanget byggt upp en Trump-röstare som röstade på Trump för att hen blivit lurad. Hen trodde på att Trump skulle ta tillbaka jobben i mellanvästern, hen litade på att Trump skulle bygga en mur mot Mexiko som Mexiko skulle betala för, eller hen var övertygad om att Trump skulle vara ärligare än Hillary. ”Och titta hur det har gått.”

Samtidigt revideras historien om, Bush, den yngre och den äldre, och om Reagan. De var minsann värdiga samtalspartners, de slösade inte bort sin tid på twitter, de älskade Amerika och de var gifta med konservativa tanter snarare än surmulna introverta fotomodeller. Trump är tacky, han har dåligt bordsskick och han kan inte föra sig i fina salonger.

Problemet är att det republikanska röstboskapet i allmänhet skiter i allt det där. Trumps valsuccé är i mångt och mycket ett resultat av att han inte brydde sig nämnvärt om kritik mot att han gjorde narr av journalisters fysiska handikapp, eller lovade att han skulle slänga Hillary i finkan. ”When they go low, we go high”, uttryckte Michelle Obama det på det Demokratiska Konventet 2016. Hillary hakade på under valrörelsen, och resten är historia.

Men idén om den lurade Trump-röstaren är en projektion som är nödvändig för det politiska etablissemanget. För det Trump gör, det Trump ÄR, är ju inte så särskilt annorlunda än amerikanska politiker i allmänhet, han är bara sämre på spelets regler.

Det är givetvis ett enormt demokratiproblem med rysk påverkan på valresultatet – och ännu värre om de dessutom har hållhakar på Trumps regering. Men till och med det bleknar i jämförelse med den fullt accepterade korruption som genomsyrar precis alla lager av amerikansk politik. Därför byggs mytbilder om att det var det försumliga Green Party som förlorade valet åt Demokraterna eller att Susan Sarandon – som alltså fortfarande är en skådespelare – på något sätt duperade tusentals röstare och something something Ryssland. Och därför finns det intressenter på båda sidor som i över ett års tid har gjort stora nyheter av varenda dassig tweet, varje halvdan skandal. Och när det inte har funnits någon sådan har Trump sparkat någon av sina medarbetare så att detta har varit fokus på redaktioner och sociala medier.

Det är i det klimatet som tillsättningen av John Bolton, mannen som ”aldrig stött på ett militärt alternativ som han inte gillar”, som en av hans forna kollegor uttryckte det, blir en marginell nyhet.

Vi går med hoppsasteg mot nya krigsscenarion och de flesta av oss vill bara stänga av TV:n. Fan vet om inte Trumps taktik har fungerat bättre än vad vi trodde?

Tomas Hemstad.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se