Stäng
november 16, 2016
Politism, redaktion
High school-elever i Seattle protesterar mot Donald Trump. Foto: Elaine Thompson/AP/TT

Tomas Hemstad: ”Hälsningar från Trumps Amerika – där valet stod mellan alliansen och SD”

Det var den borgerliga drömmen som dog i USA, valnatten den 8 november.

USA, landet där de allra flesta tyckt sig vara medelklass, har tappat självförtroendet, och med det går vi in i en era som är svår att förutspå. Globaliseringen, och kanske ännu mer den bankkris där miljoner och åter miljoner amerikaner förlorade sina hem är en del av förklaringen till Trumps succéval.

Den amerikanska drömmen har i stort sett alltid varit en dröm, men den känslomässiga investeringen i den har lett till den övertro på den egna förmågan som definierat det amerikanska folket. Men Amerika har slutat drömma, och bakom drömmen döljer sig en verklighet som de flesta vita amerikaner inte velat se.

Det har gått en vecka sedan valet, och i dag och i går är första dagen Facebook-flödet inte fylls av poster om kvällens demonstrationer. Att säga att chocken har lagt sig vore inte sant, det är fortfarande en deprimerad och avslagen stämning på stan här i San Francisco, men läget har övergått från fullständig panik till en ny slags normalrädsla där nyheterna droppar in som örfilar (tre miljoner ska deporteras, Steve Bannon från högerextremistiska Breitbart blir stabschef, Trump vill överklaga Roe vs. Wade, etc).

Liberala ledarsidor har i vanlig ordning tagit tillfället i akt att klaga på ”vänstern”. ”Ogillar vänstern arbetarmännen?”, undrar Karin Pihl i en mer än lovligt sömnig text. Framför allt efter som hon helt missar att Hillary Clinton är en helt vanlig liberal, en produkt av samma tänkande som Expressens ledarsida.

Sedan teparty-paranoja blivit det nya svarta i Republikanerna har Demokraterna omfattat i stort sett hela det svenska politiska spektrat utöver möjligen Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Det gör det lätt för svenska ledarsidor, som ofta tycks se amerikansk politik genom någons sorts Aaron Sorkin-lins att ömsom omhulda och ömsom svära sig fria från politiker som Hillary Clinton. Men om man inte lyckats förstå det helt centrala i detta val, att vänstern inte haft något som ens liknar en häst i loppet efter primärvalet, är det svårt att dra några lyckade slutsatser.

Det var också under primärvalet som valet avgjordes. Den rörelse som föddes genom Bernie Sanders kandidatur var en genuint folklig massrörelse, som visade att USA inte alls är rädda för ordet socialist längre (även om det i detta fall beskrev en sosse). Och allt tyder på att Bernie Sanders hade varit amerikansk president nu, om det inte varit för att han motarbetades av hela det Demokratiska etablissemanget, som hade bestämt på förhand att det var Hillarys tur.

Det pågick en folkrörelse, mäktigare och större en den runt Trump runt en av det Demokratiska partiets kandidater. Partiledningen såg detta som ett hot i stället för ett vapen. Det är så man förlorar val.

Den vänster som inte slöt upp vid valurnorna för att välja Hillary Clinton låg inte på sofflocket för att de är dumma i huvudet och – som efterhandskonstruktionen lyder – tycker att Clinton och Trump är ”samma sak”. Det är inte heller så att alla som reagerade negativt på skandalerna runt hennes epost var duperade av James Comey, ryska hackers eller Republikanska spinnmaskiner. Snarare var det en väljarskara som – med rätta – såg en oerhört proffsig politiker som på alla sätt borde ha vetat att hon agerat på ett tveksamt sätt, klacksparka bort sitt agerande med partiledningens goda minne. Och det höll inte.

Trump må vara (är) ”värre” men hur många år orkar du gå till valurnorna för att rösta fram en politik som du inte tror på? Om du är socialist och varje år tvingas att välja mellan Alliansen och Jimmie Åkesson finns risken att du till slut ledsnar på hela den politiska processen. Och i ett val där bara ungefär 55 procent röstar så är det den politiska processens misslyckande som måste granskas.

Det var en ledbruten rörelse, den som kämpat för Bernie Sanders, som under och efter primärvalet utsetts till sexister och ”bro’s” av Hillarys kampanjmaskin. Ett drag som var lika ”post truth” som Trump-kampanjens lögner upphöjda till sanning.

När Clinton utsåg högerdemokraten Tim Kaine till sin vice presidentkandidat, så var det en signal till hela den vänsterflygel som i tvåpartisystemets USA tvingas trängas under Demokraternas paraply. Och den signalen var ”jag behöver er endast under valdagen”. Förmodligen röstade de allra flesta Bernie bro’s av olika kön på Hillary. Men inte tillräckligt många. Det är där förklaringen måste sökas.

Om Demokraterna fortsätter att backa kandidater som slickat sig upp genom maktordningen, som kommer från samma fina familjer som gått på samma Ivy League-skolor och som om somrarna skålat i champagne i The Hamptons eller Martha’s Vineyard, då kommer deras röstsiffror att fortsätta falla.

Keith Ellison och Elizabeth Warren är inga revolutionärer direkt, med svenska mått, men de representerar ändå den del av Demokraterna som entusiasmerades av Obama’s ”change”-budskap. Republikanerna är de vita männens parti och så tycks det förbli. Och om Demokraterna vill vara fortsatt relevanta so måste de bli kvinnornas och minoriteternas parti i mer än bara tom retorik.

Att Nancy Pelosi vill behålla uppdraget att styra Demokraternas opposition i Trump-eran, tyder på att partieliten inte lärt sig någonting av nederlaget i valet. Pelosi är precis den typen av demokat som håller vänsterröstare hemma; 75 år gammal, stormrik, född in i den demokratiska stugvärmen och dessutom del av den administration som kväste Sanders-rörelsen och backade Clinton.

Sedan 2010 har Demokraterna förlorat senaten, kongressen och presidentskapet. Man har tappat 900 lagstifttande säten ute i staterna, varför skulle Pelosi plötsligt ska kunna vända den kurvan? Och till råda på allt, med ”Wall Streets bästa vän” Chuck Schumer som minoritetsledare i senaten?

Det skvallrar om att man inte förstått den vinnande berättelsen och hur den vann. Det blir nämligen lätt för Trump-administrationen att fortsätta avfärda sin opposition som en verklighetsfrämmande elit som inte månar om verklighetens folk. Till viss del har han ju rätt (även om han givetvis tillhör eliten själv).

Den demokratiska parnassen verkar ju måna minst lika mycket om sin interna maktordning och de privata intressen som de representerar som de gör partiet och gräsrötterna. Och om samma demokratiska ledning som trodde att de skulle ha en lätt match mot Trump, nu tror att business as usual kommer att vara nog för att stoppa honom från ännu en mandatperiod, då är det ett tecken på att de måste bort.

I valets efterdyningar så har högern – från liberaler till konservativa – tiggt om förståelse för de stackars Trump-röstarna. Men de som Demokraterna behöver förstå, och nå, är de väljare som fortfarande vågar tro på ekonomisk rättvisa och en politik som utgår från folkets snarare än marknadens intressen. De som hånats, avfärdats och förminskats under hela valrörelsen, trots att mycket tyder på att de satt på nyckeln till att vinna valet.

Ingen vet ännu exakt vad fyra år med en öppet högerextremistisk administration i Vita Huset kommer att innebära. Men om man tror att eftergifter högerut kommer att rädda det Demokratiska partiet då har man inte förstått vad nederlaget i valet handlade om.

Det är dags att Demokraterna ser över sin partistruktur och börjar kämpa för den arbetarklass som alltid inbillat sig att den är lite rikare än den är. USA är redo för den vänster som aldrig riktigt har kunnat etablera sig här. Om Demokraterna vågar ta till sig det är tyvärr högst tveksamt.

Tomas Hemstad.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se