Stäng
mars 18, 2015
Politism, redaktion
Ebba Busch Thor. Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

Tomas Hemstad: Busch är en brygga mellan gamla och nya KD

”The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist”, säger Kevin Spaceys rollkaraktär i ”De misstänkta”.

Det är en parafras av ett citat av Baudelaire, som påminner om de trollkonster som Kristdemokraterna varit tvungna att utföra för att överleva inom svensk partipolitik det senaste decenniet.

För även om Göran Hägglund var skeptisk till homosexuella föräldrar, var han en utmärkt partiledare för alliansprojektet. Moderat i sin kristna tro, smakfull i sin framtoning, på ett sätt som lockar välbeställda stadsväljare, och med lagom mycket charm för att smälta in i det borgerliga Mount Rushmore som var Alliansens ansikten utåt.

Med Hägglund vid rodret var det lätt att glömma vilka Kristdemokraterna faktiskt var: Ett parti som representerar en ofta extrem form av kristen tro som är förhållandevis liten i Sverige. Ett parti vars medlemmar ofta fostrats inom pingstkyrkorörelsen eller sekter som Livets Ord. Och inte minst ett parti som varit aktiva motståndare till samkönade pars rättigheter och kvinnors självbestämmande över sin kropp.

Som en lydig borgerlig samarbetspartner blev KD ett mycket mer nedtonat parti än vad de varit tidigare. Det blev lätt att glömma att den tidigare partiledaren Alf Svensson, talat om hur ”homosexäktenskap (sic) slår sönder grunden för hela familjerätten” och talat om hur samkönade äktenskap öppnar dörren för polygami, och att det länge fanns en blogg som inte gjorde annat än att samla gräsliga uttalanden från Kristdemokrater ute i landet om hur homosexuella begår våld mot naturen (”KD just nu” verkar inte finnas länge men Immanuel Brändemo har fortfarande några utvalda citat på sin blogg).

Ebba Busch Thor har hittills fungerat som en sorts brygga mellan gammal och ny kristdemokrati. Gammal, såtillvida att hon lyft frågor om nollvision av aborter och önskat att RFSU hålls borta från skolan (en kombination som kräver en hel del tro på högre makter för att se hur den skulle fungera).

Ny på så sätt att hon redan lärt sig hur man talar politiska och svävar på målen för att ingå i en större helhet: Hon står bakom svensk abortlagstiftning, samtidigt som hon talar om ”två skyddsvärda individer, både kvinnan och fostret”.

Gammal: Hon poserar glatt i t-shirt till stöd för Israels människorättsvidriga armé.

Ny: Hon stöder samkönade pars rätt att adoptera barn.

Representerar hon där med en progressiv kristdemokrati? Nja, för det första är det svårt att se hur en sådan skulle vara möjlig. Att luta sig politiskt mot kristendomen är ett konservativt och irrationellt utgångsläge i sig. Att Kristdemokraterna nu tycks ha övergivit (den redan förlorade) frågan om samkönade pars rättigheter gör de inte till ett mindre extremt parti. En kristen värdegrund är precis är lika farlig som en muslimsk, hinduisk eller scientologisk sådan. Ett parti som inte lutar sig mot forskning och vetenskap, som håller den egna gruppens moraliska värderingar högre än samhällets bästa, kommer alltid att vara en fara att släppa in i regeringar.

Ett av alliansens många genidrag var deras ständiga retorik mot Vänsterpartiet. Genom att hela tiden banka in i svenska folkets hjärnor att V var ett extremistparti, att jämställa med SD, lyckades de under ett par mandatperioder få många väljare att glömma bort att ett av partierna som ingick i alliansen var ett parti med ännu mindre väljarbas, vars politik utgår från religiös övertygelse. Det om något är extremt med svenska mått.

Det är mycket möjligt att Ebba Busch Thors fiskande i de grumliga vattnen, som Sverigedemokraterna i mångt och mycket tagit kommandot över, ger napp i form av nya värdekonservativa väljare. Då är det också mycket viktigt att vi triangulerar Kristdemokraterna och pekar ut dem som vad de faktiskt är: ett extremt parti.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se