Stäng
augusti 17, 2016
Politism, redaktion
Donald Trump. Foto: Gerald Herbert/TT

Tomas Hemstad: Att frikoppla Trump från Republikanerna är oärligt

I DN:s söndagsledare skriver Peter Wolodarski om Donald Trump, i en krönika med namnet ”Det är så här demagoger underminerar demokratin”. Efter en gripande inledning om mordförsöket mot Ronald Reagan och hur hans dotter, Patti Davis, varnat på Facebook för vad Trumps uppskruvade retorik kan leda till, beskriver han Trump så här:

”Det republikanska partiet förenar såväl Ronald Reagan som Donald Trump – och även Abraham Lincoln. Men i övrigt finns det inte så mycket som binder samman Trump med företrädarna.”

Jag tror att jag och Wolodarski är någorlunda överens om Donald Trump och den fara han utgör för USA, att hans retorik i denna välrörelse utgör ett nytt lågvattensmärke och att det implicita hotet han uttryckte mot Clinton är ett makalöst övertramp i en valrörelse. Trump är också unik i hur han för sin kampanj till synes helt tvärtemot sitt partis etablissemang och utan erfarna rådgivare, på ett sätt som fått erfarna republikaner att undra om han ens försöker vinna.

Det är rättvist att beskriva Trumps kandidatur som en avvikelse och Trump som en ovanligt ruskig agitator i den amerikanska politiska kulturen. Men Wolodarskis beskrivning av det Republikanska partiet som ett parti ”som grundades i motståndet mot slaveriet och som under Reagans tid gjorde framtidsoptimismen till ett huvuddbudskap”, är måhända inte helt osann, men den kräver en hel del fördjupning.

Det var nämligen för dryga 50 år sedan som den så kallade ”southern strategy”, som i korthet går ut på att locka väljare från sydstaterna genom att underblåsa rasism mot svarta, började anammas av det Republikanska partiet.

Om vi hoppar framåt i tiden, till Reagan som Wolodarski bygger sin text kring, så präglades inte den politiska retoriken av samma så kallade ”race baiting” som Republikanerna gjort till sitt signum på 2000-talet. Men det ”war on drugs”, som han tog över från Nixon och eskalerade, var och är en katastrof, framförallt för minoriteter, och har lett till dramatiska ökningar av antalet fängslade människor.

1 av 15 afro-amerikanska män, och 1 av 36 män med spansktalande bakgrund sitter nu fängslade. Jämförelsevis är samma siffra 1 av 106 när vi pratar om vita män.

Kriminaliserandet av rasifierade män ledde till en ny sorts rasisitisk retorik där n-ordet ersattes av uttryck som ”thugs”, som kan översättas som ”värsting” men som i USA även blivit ett kodord för svart eller brun man från de undre klasserna, och ”welfare queen” (ung. ”soc drottning”).

Det går att underblåsa rasism utan att rasistiska uttryck letar sig in i retoriken. Den framtidsoptimism som Wolodarski tillskriver Reagan handlade främst om att sänka skatter och riva handelshinder, och har, bland många andra katastrofala effekter, bidragit till att drastiskt öka hemlösheten i landet, och brukar i inhemsk media kopplas samman med den amerikanska medelklassens död. Den nya vita underklassen som skapades utgör Trumps kärntrupper.

Att frikoppla Trump och hans rasistiska anhang från Republikanerna, och den rasism som sedan slaveriet varit en del av den amerikanska folksjälen, är politiskt både oärlig och farligt. Trumps agiterande mot muslimer är till exempel till stor del en produkt av George W Bush krig mot terrorn. Efter Bush mandatperiod formades Tea Party-rörelsen inom Republikanerna. Denna entrism av en grupp som i den svenska politiken skulle kallas högerextrema, möttes av partiet med silkesvantar och eftergifter. Politiska analytiker av alla möjliga olika politiska åskådningar varnade för vad följden blir om man försöker tillgodose populister men Republikanerna vägrade att lyssna.

Att behandla Trump som en outsider är att missförstå, medvetet eller inte, en utveckling som har skett under många år.

Wolodarski tar i sin ledarkrönika som exempel att Trump gött konspirationsteorier om att Barack Obama är muslim och född utanför USA. Det han glömmer att nämna är denna position – som i den amerikanska debatten kallas ”birther” – också på olika sätt representerats av andra namnkunniga Republikaner som Newt Gingrich, Mike Huckabee, Michele Bachmann och Sarah Palin. Den sistnämnda var som bekant John McCains val som vicepresident i valet 2008.

Det här är ingen partsinlaga. Demokraterna har ett våldsamt rasistiskt arv att göra upp med. De anspelar fortfarande gärna på amerikansk exceptionalism (vilket såklart bara är ett finare sätt att säga nationalism) och har heller aldrig hållit sig för goda för att spela på populistiska strängar. Men gradskillnaderna är betydelsefulla, och detta syns också mycket tydligt på hur minoriteter i USA röstar.

Wolodarskis krönika ingår i ett tankekomplex där demagoger dyker upp som gubben i lådan helt utan förvarning eller materiella och politiska omständigheter. Så såg länge diskussionen om förintelsen ut i Europa, och så vill högern både i Sverige och USA helst förstå Donald Trump. Men Trump är den sannaste av populister – en affärsman. Han har analyserat den mylla han står i och sått därefter.

Rasismen, kvinnohatet, den våldsamma retoriken, allt är en spegel av den väljarkår han hoppas locka. Förmodligen räcker det inte hela vägen fram. Men när vi famlar i mörkret efter förklaringsmodeller för hur en såpass hatisk kampanj, som den som The Donald lett denna valrörelse, ändå kan vinna mark, då måste vi våga belysa den terräng som han formats av.

En demagog är inte mer framgångsrik än den massa som följer honom. Och skulden för Donald Trump, och det uppskruvade läget i debatten, faller i stor del på det Republikanska partiet.

Tomas Hemstad

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se