Stäng
september 15, 2014
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Anders Wiklund / TT

Tolv komma nio procent

Det är svårt att dra några glasklara slutsatser av Sverigedemokraternas enorma valframgång såhär tidigt och det finns stor risk att man har fel när man försöker. Med det sagt är det ändå viktigt att försöka begripa varför 12,9 procent röstar på ett parti som inte bara härstammar ur naziströrelsen utan också i dag har oerhört många företrädare som uttrycker sig explicit rasistiskt eller talar om att ta till våld  –  döda, bränna och hänga –  invandrare och meningsmotståndare.

Dessa företrädare är nu alltså folkvalda över hela landet och tar plats i parlamenten.

Men det är meningslöst att uppehålla sig för länge vid frågan om deras väljare är rasister eller inte. Om 13 procent av befolkningen är rasister. Det kanske de är? Eller inte? Det spelar naturligtvis ingen roll: rasismen måste bekämpas med all kraft som kan uppbådas oavsett om den präglar 3 eller 5,6 eller 12,9 eller 27 procent av väljarkåren.

Det handlar snarare om en väljargrupp som haft ungefär samma åsikter hela tiden men som tidigare ändå tyckt att de andra partierna varit bättre, trots att de andra partierna haft en mer välkomnande och human inställning till invandring och inte misstänkliggjort människor på grund av deras hudfärg.

Att bekämpa rasismen och att bekämpa Sverigedemokraternas position handlar därför om två delvis olika saker (även om de förstås överlappar).

Det är inte alls säkert att Sverige skulle vara ett mindre rasistiskt land om SD fick 4 procent i stället. Framgången skulle i stället handla om att ha fått SD:s väljare att inte ge parlamentariskt stöd till just deras deras förenklade och obehagliga hittepålösningar.

Sverigedemokraterna har haft framgångar över hela landet och i många olika grupper, så det finns verkligen inte en enda sanning. Men en sak vet vi. De har inte starkast stöd där flyktingmottagandet är som störst, det finns inget sånt samband.

Nej, de växer när vi har en permanent mycket hög arbetslöshet och de har starkast stöd där arbetslösheten är markant högre än i Sverige i genomsnitt. De växer där inkomstnivåerna och utbildningsnivån är lägre. De växer i kommuner som krymper, som avfolkas.

Detta sker samtidigt som de rikaste (moderatstyrda) kommunerna bygger in sig som i gated communities där de isolerar sig med sina ofantliga skattesänkningar och rut- och rot-subventioner, där de vägrar vara med och ta ansvar för flyktingmottagande, vägrar att bygga hyresrätter, vägrar vara en del av samhället och där de kämpar för att till varje pris få fortsätta leva segregerat.

I Sverige har vi de senaste åren fört en politik som konsekvent missgynnat de som är lågavlönade, arbetslösa, sjukskrivna eller med stort behov av det gemensammas ansträngningar. Jag hittar en text jag skrev för fyra år sedan, efter det valet, där jag skriver att högerpolitiken gett Sverigedemokraterna utmärkta förutsättningar att växa och att allianssegern lär innebära att de har chans att fortsätta den resan. Helt bortsett från diskussionen om rasismen – som vi alltså måste inse inte är partiknuten – är detta en viktig faktor för den som vill förstå varför människor väljer att sätta sin tillit till SD. Vi har haft en valrörelse där väldigt få talat till den här väljargruppen, och de som har talat till dem har alltså gjort det med en retorik där flyktingar pekas ut som boven och problemet, inte ojämlikheten och utsatthetspolitiken.

En annan viktig orsak är att nästan alla partier valt att göra Sverigedemokraterna till sin huvudmotståndare. Det har gjort Jimmie Åkesson till en centralfigur. Kanske allra mest Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ – som inte slåss om väljare med SD över huvud taget – men också de andra partierna har gång på gång valt den vägen. I stället för verkliga politiska skillnader mellan höger och vänster har vi fått en bild där Sverigedemokraterna säger sig vara ”det enda oppositionspartiet” och där de andra partierna periodvis spelat med i detta.

Huvudkonflikten i svensk politik har inte handlat om var vi är på väg utan om vem som är bäst på att bevara det vi har. Trots att delar av det vi har är pissdåligt. Kärleken till överskottsmål och löftet om att inte göra några stora förändringar för vanligt folk känns inte särskilt kul om du tillhör en grupp som desperat behöver förändring. Då kan även bindgalen politik bli intressant, så länge den lovar att den är något helt annat.

Problemet är att vi nu har ett valresultat som gör förutsättningarna för tydligare konfliktlinjer mellan höger och vänster ännu svårare. Den enda goda nyheten är att mer politiskt inflytande för de rödgröna enligt min övertygelse bör innebära en bättre politik för just de grupper som i allra störst utsträckning röstar på på Jimmie Åkesson – och därmed sämre förutsättningar för Sverigedemokraterna att rekrytera väljare. Men det är väldigt – väldigt – långt även dit just nu, både vad gäller reformförslagen och det parlamentariska läget.

Sök på Politism.se