Stäng
november 4, 2015
Politism, redaktion
Fler borde bestämma mer på sitt jobb. Foto: Matt Dunham/AP/TT

Ta makten – varför skulle inte jobbet kunna vara demokratiskt?

Den stora klyftan på svensk arbetsmarknad står – utöver mellan arbetande och arbetslösa – mellan de som kan styra över sitt arbete och de som gör som de blir tillsagda. För många är jobbet mest ett nödvändigt ont, där den enda ljusningen är nästa rast, arbetsdagens slut eller en hägrande helg. Mönstret följer skarpa klasslinjer — minst makt har arbetarkvinnor.

Det är ingen naturlag, det behöver inte vara så, maktförskjutningen från löntagare till arbetsgivare kan brytas.

”Det är en ägarfråga.” Näringslivets reflexmässiga svar på frågor om arbetslivets organisering och anställdas inflytande har punkterat debatten om hur vi har det på jobbet. Politiken har rättat in sig i ledet. Fokuserat på hur många jobb vi skapar, mer eller mindre ointresserade av vilken typ av jobb.

Eller vad som händer med människorna som ska utföra dem.

Resultatet är en arbetsmarknad där tillfälliga och osäkra anställningar blivit norm. Alliansårens arbetsmarknadspolitiska idéer dominerar. Högern har framgångsrikt avideologiserat den arbetsmarknadspolitiska debatten, politiska reformer motiveras med praktisk nödvändighet.

Vänsterns svar har hittills bestått i att återställa tidigare landvinningar och klamra sig fast vid ett dödläge. Men grundfrågan kvarstår: varför pratar vi inte om att så många människor har så lite makt över sitt arbete?

Forskning visar att människor som har något att säga till om på jobbet presterar bättre — och mår bättre. Dessutom är det bra för samhällsekonomin. När den ekonomiska krisen trasade sönder Argentinas ekonomi tog de anställda helt enkelt över fabrikerna, med imponerande resultat.

Inflytandet över jobbet har också ett egenvärde. Det är orimligt att vi trots alla framgångar i ekonomin — med teknologisk utveckling och produktivitetsökning — fortsätter att acceptera en i grunden odemokratisk arbetsmarknad.

Bättre kan vi.

Högern kommer att protestera, måla upp bilder av bolsjeviker som stormar börsbolagens kontor och utropar bröd och frihet. Precis som de gjorde när åtta timmars arbetsdag infördes. Och en femte semestervecka. Men lika lite då som nu har klagokörerna någon förankring i verkligheten.

Den som vill se ett jämlikt samhälle, där bakgrund och status får allt mindre betydelse, måste också börja med att förändra själva villkoren för hur vi jobbar. Det är inte så komplicerat. Vi kan börja med något så enkelt som att stimulera löntagarägda företagsformer och inleda ett samtal om vad som kännetecknar ett gott arbete. För varför skulle platsen där vi tillbringar större delen av livet på — oavsett om det är ett luftkonditionerat styrelserum eller ett dammigt fabriksgolv — inte kunna vara demokratisk?

Daniel Mathisen, frilansskribent.

Sök på Politism.se