Stäng
december 7, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Maja Suslin/TT

”Ta ansvar! Upp med hakan!” – Nu ska vänstern uppfostras av vänstern

Aftonbladets kultursida har dragit igång en intressant artikelserie på temat ”Vänsterns väg”. Först ut var välkände vänsterintellektuelle Göran Greider, som skriver en tänkvärd text om reformismen och värdet av de små segrarna: ta tag i något som sker nu i stället för att vänta på revolutionen.

Förutom att Greider går bort sig när han ska beskriva nationalstatens storhet – EU och enskilda EU-länder blir ungefär samma sak i texten – finns många poänger. Inte minst att den svenska vänstern, i bred bemärkelse, ofta låter sig reduceras till ”SD:s motsats”, i stället för att stå för en egen radikal reformism (vilket SD ju i någon mån gör, med rasismen som grund).

På onsdagen följs Greiders tankar upp av en text som bloggaren Malcom Kyeyune har skrivit. Kyeyune har på bloggen ”Power & politics” länge recenserat vänstern, inte sällan träffande och underhållande, och fortsätter på samma tema hos Aftonbladet Kultur. Påminnelsen om behovet av en materialistisk syn är nödvändig – även Nina Björk och Liv Strömquist levererar ett slags grundkurs i marxism och kapitalism i sina nya böcker – och Kyeyune inleder med ett slags hisspitch på samma ämne.

Därefter kommer dock en del jag skulle vilja beskriva som en allt mer spridd vanföreställning där en del vänsterdebattörer gått på högerns slängiga anklagelser. Kyeyune skriver såhär om vänsterns inställning till flyktingmottagandet:

”Detta var ett politiskt samtal där idén om att prioritera plötsligt hade blivit politiskt oacceptabel. Detta är i sig fascinerande, med tanke på att politik i en värld med begränsade resurser de facto ‘handlar om’ att prioritera, men det rådde liksom en stämning där den som förde detta på tal raskt kunde misstänkliggöras som någon sorts smygrasist.

Bara vi var goda nog, bara vi själva var rätt sorts människor, då skulle allting lösa sig, och implementering och budgetering (och andra tråkiga och jobbiga saker som slutar med -ing) kunde gott lämnas åt någon tråkig byråkrat någonstans.”

Malcom Kyeyune ger inga exempel på vilka som stod för denna syn. Och även om han säkert kan hitta enskilda twittrare (?) eller debattexter som låter just så är det en osann beskrivning av hur både röster inom partierna lät, inom både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet diskuterades just finansierings- och resursfrågan flitigt. Det är också en osann beskrivning av den opinionsbildande vänstern, där just omfördelning, beskattning, satsningar och prioriteringar stod i centrum. Dessutom är det en direkt orättvis beskrivning av alla de vänsteraktivister som gav av sin egen tid och energi och slet stenhårt i en av de mest vitala rörelser jag sett de senaste åren. Under parollen Refugees Welcome slet många – från privatpersoner till ABF – dag och natt för att hjälpa enskilda flyktingar samtidigt som de visade politiker och alla andra vilken kraft som finns i engagemang.

Att Malcom Kyeyune gått på denna myt är beklagligt. Men det är kanske också tidstypiskt för den del av vänstern som just nu försöker kritisera unga engagerade vänstermänniskor genom att uppfostra dem och skälla dem för att engagera sig på fel sätt, inte helt olikt hur vissa försökt uppfostra sverigedemokrater. Kyeyune skriver:

”När var det egentligen som vi började tro att folk som inte automatiskt höll med var dåliga eller värdelösa, människor som inte förtjänade bättre än förnedring och förakt? När gick vänstern från att vara en missionerande religion till en mysteriekult där enbart helgonen är goda nog att förtjäna frälsning?”

Det är en beskrivning av ett misslyckat förhållningssätt till SD-väljare, men kunde också gällt många vänsterdebattörers förhållningssätt till vänstermänniskor de avfärdar som identitetspolitiska.

En av de grundläggande förklaringarna till växande organisering kring identitet är ju att några övertygande alternativ saknas. Något sådant alternativ lyfts inte heller fram av Kyeyune. Vilken rörelse erbjuder han feltänkarna att ansluta sig till? Vilken rörelse är han en del av?

Och det här börjar bli allt vanligare: En materialistisk vänster som skäller på en rörelse som ändå är mycket mer I RÖRELSE än vad de själva är eller föredrar.

Om vi återvänder till Greiders text. Han skriver:

”Där det byggs rörelser med många människor som samlas för att reformera samhället, där uppstår också de systemkritiska tankegångarna.”

Det där är helt sant och en utmärkt sammanfattning av varför jag själv tröttnade på att höra min egen röst muttra över identitetspolitisk organisering. Så länge det saknas verkliga alternativ, så länge Socialdemokraterna är något man protesterar MOT och inte MED när man vill ha kvar sjukhus i Kalix, är det väldigt svårt för mig att motivera en surhet mot att unga organiserar sig för förändring ”på fel sätt”.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se