Stäng
november 23, 2015
Eric Rosén, chefredaktör
Allt fler gör gällande att vi ska sätta hårt mot mjukt. Foto: Giannis Papanikos/AP/TT

Svaghetsföraktet – plötsligt ser och hör man det överallt

Har ni märkt att samtalet förändras? Plötsligt hör och ser vi det överallt: en längtan efter riktiga karlatag med kraft och våld, en längtan bort från töntiga jävla kärringkänslor. Bomber. Fängelsedomar. Gevär. Feminismen har försvagat oss. Nu är tid för styrka och repression. Tiderna kräver att vi slutar apa oss med demokratiresonemang och gamla daterade mänskliga rättigheter. Nu är tid för det som en gång var.

UNT:s kulturchef Kristina Lindquist skrev en text om den här utvecklingen för en liten tid sedan, efter att Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus skrivit om hur ”kvinnor gråter” medan ”män säger nej”. Marteus fantiserar om att ett svenskt matriarkat (!) gör att välfärden håller på att kapsejsa.

Kristina Lindquist satte fingret på hur könsaspekten präglar debatten just nu:

”Den har synts i hånet mot hbtq-kunskap på flyktingboenden, i ifrågasättandet av barns (varje individ under 18 år, om någon tvekar) särskilda skyddsvärde och i den irrelevanta dikotomin mellan ’realister’ och ’idealister’. Var inte en fjolla, skicka militär till gränsen, ty vi är på väg mot nationens undergång.”

Samma längtan efter tuffhet och hårdhet syns när statsminister Stefan Löfven (S) motiverar ängsligt framhastade förslag om långtgående övervakningslagar med att han minsann inte är ”naiv”. En argumentation som Eskilstuna-Kurirens liberale skribent Alexander Voronov enkelt klädde av i helgen:

”Löfven pratar strunt. Vissa saker kan göras bättre och kritik av exempelvis brist på lokala handlingsplaner mot terrorrekrytering är på sin plats. Men att tala om naivitet och någon sorts förnekelse inom det svenska samhället är inte seriöst.”

Nyktra röster till trots: samhällsdebatten fortsätter röra sig mot det auktoritära, såväl regering som opposition vill visa kraft och biceps. Traditionellt har också de delarna kortsiktigt imponerat mer än intellektuell spänst, självbehärskning och samförstånd i tider av kris och utsatthet. Även om priset alltid blir högt på lång sikt.

Denna utveckling märks också i vilka som bjuds in av de stora redaktionerna när det är skarpt, något som Somar Al Naher belyste redan i det kaos som uppstod efter riksdagsvalet förra året:

”Det är som om höstens stora diskussion om delaktighet och representation är som bortblåst. Så fort det blev kris i landet och debatten började handla om ekonomi och makt så slutade det vara viktigt att ha med andra röster.”

Det här upprepar sig nu på nytt och de som pratar om terror och flyktingströmmar är ofta de vita medelålders män som kan mycket om militär strategi, vapen och bomber. En nödvändig ingrediens, såklart, men kanske inte den enda röst som ska finnas med i samtalet om säkerhet och frihet?

Och de tuffa auktoritära rösterna höjer rösten allt mer, nu kan man mer öppet än på länge uttrycka sitt förakt för vad man uppfattar som svaghet. SvD Ledares Ivar Arpi varnar till exempel, tämligen frikopplat från Sverige och verkligheten, för att vi lever i ett land fullt av mesar:

”Antalet knäsvaga personer med blödande hjärtan har tyvärr nått en kritisk nivå i vårt land.”

I texten hittar han paralleller mellan Sverige i dag och de terrorattentat som skakade Kanada på 1960- och 70-talet då nära hundra bomber detonerade i landet varpå 500 personer internerades (de flesta oskyldiga, så få som 62 åtalades).

Arpi vill, i en text han skriver bara ett dygn innan den medieuthängde 22-åring som gripits i Boliden avförs från utredningen, att vi ska sluta hålla på och larva oss med resonemang om rättssäkerhet och sån skit som hindrar godtyckliga massgripanden. Det är inte första gången, han har tidigare raljerat kring att Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skulle vilja styra och förbjuda vissa tankar efter att hon kritiserat politiska förslag som kan inskränka asylrätten (och från Moderaternas partistyrelseledamot Hanif Bali kom en aggressiv avsnäsning om att Ramberg borde gå om gymnasiet).

Ivar Arpi  har också pekat på att svensken lider av sin ”inlärda hjälplöshet”, som hindrar oss från att visa verklig beslutsamhet. En beslutsamhet som alltså betyder mindre hänsyn till mänskliga rättigheter och den typen av mjukisfrågor.

I Göteborgs-Posten skriver ledarsidans chef Alice Teodorescu att frånvaron av frihetsinskränkande och repressiva förslag visar att politikerna är ”osedvanligt fega”, ”inkompetenta och ansvarslösa”.

Hårdare tag-retoriken finns alltid någonstans i politiken. Men nu står vi plötsligt i ett politiskt klimat där ingen presenterar en alternativ strategi, där nästan alla partierna tävlar om vem som är bäst på att sjunga med i repressionsvisan. Risken är överhängande att det kommer leda till lagstiftning, beslut och myndighetsutövning som för några år sedan hade varit fullständigt otänkbar.

Det är ett tecken på förvirring, inte på mod.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se