Stäng
augusti 8, 2018
Politism, redaktion
"Sorry to bother you" är en av sommarens mest uppmärksammade filmer. Foto: Annapurna Pictures

Surrealismen som vapen mot senkapitalismen

”If you show people a problem, but they don’t know what to do about it, they just learn to get used to it”, konstaterar agitatorn Squeeze i en av nyckelmeningarna i årets stora filmhype ”Sorry to bother you”.

På samma gång en surrealistisk komedi om att organisera en arbetsplats, ett kärleksbrev till ett Oakland som håller på att försvinna och en uppgörelse med assimilation som överlevnadsstrategi.

Ett av mina första jobb var som telefonförsäljare. Vi sålde Svenska Dagbladet i en lokal full av (främst) tonåringar och unga vuxna. Våra peppiga chefer hade satt upp en klocka i mitten av lokalen som vi fick ringa i om vi lyckades sälja en prenumeration, och fick applåder och hejarop samt göra fåniga lekar som att kasta en gummihöna mot en måltavla. Stämningen var konstlat positiv och i ett eget rum satt stjärnsäljarna, de som var extra duktiga och fick de bättre telefonlistorna.

”Sorry to bother you” utspelar sig i en liknande miljö, på telemarketingföretaget RegalView, där Cassius Green börjar arbeta för att ha råd med hyran i sin farbrors garage. Cassius, som är svart, får snart lära sig att använda sin ”vita röst” för att behaga eventuella kunder, och sneglar mot de mytiska ”Power Callers” som jobbar på en annan våning och har en privat hiss.

När hans arbetskamrat Squeeze börjar organisera arbetsplatsen i en fackförening hänger Cassius på. Men när han blir erbjuden en befordran ställs kamraterna mot egenintresset (samtidigt som den vita rösten blir allt svårare att skaka av sig).

I början av detta år öppnade Salesforce-tornet i San Francisco officiellt sina portar. Det nästan parodiskt falliska åbäket är den högsta byggnaden i staden och det första man ser när man kör in från Oakland. Tornet är ännu en symbol för den techindustri som snart gjort hela det området i norra Kalifornien som kallas Bay Area närmast obeboeligt för låginkomsttagare. Oakland, en gång en arbetarstad, huserar nu företag som Pandora och Uber, och pendlare till San Francisco och Silicon Valley har drivit upp hyrorna till en nivå där en vanlig tvåa går på cirka 2 600 dollar i månaden.

Det är ingen slump att ”Sorry to bother you” slår vilt mot senkapitalismens hippa kompisavatarer. I Oakland med omnejd vet man att techchefer med dunväst och hiphop i lurarna är samma skrot och korn som gårdagens monoklar. Men i hypergentrifieringens städer tvingas vi in i strukturerna som vi hatar (delningsekonomin, apparna, techföretagen) och det är lätt att tappa siktet på det gemensamma när man slåss för hyran utan fast anställning. Huvudfiguren Cassius är ingen ofelbar hjälte, utan den typen av pragmatiker som man tvingas vara om man vill bo (kvar) i en stad som Oakland.

Trots ilskan i botten är ”Sorry to bother you” en komedi. Boots Riley skriver in sig i en tradition av surrealistisk komik från USA, dit även regissörer som Charlie Kaufman, Miranda July, Flying Lotus och Michel Gondry kan räknas (Gondry får till och med en liten shoutout i en film i filmen). Riley skruvar dock till det ytterligare genom att vara skamlöst politisk, på gränsen till didaktisk.

Han är inte först med att kombinera vänsterpolitik och filmsurrealism. Regissörer som Dusan Makavejev och Tinto Brass gjorde dylika utflykter redan på sjuttiotalet. Men jämfört med experimentfilmer som ”Sweet movie” och ”La vacanza” har ”Sorry to bother you” en omedelbarhet, nästan folklighet, som gör den unik. Riley använder surrealismen som ett vapen snarare än ett självändamål.

Kapitalismen har en inneboende mardrömslogik och måste därför åskådliggöras enligt densamma.

Frågan är om det någonsin har gjorts bättre än i ”Sorry to bother you”.

Tomas Hemstad.

Sök på Politism.se