Stäng
september 2, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Foto: Christine Olsson/TT

Striden om låglönejobben är allt annat än över

Vi var många som hoppade till när vi i maj hörde statsminister Stefan Löfven (S) säga att Mikael Damberg (S) får uppdraget att skapa ”enkla jobb”. Vad höll regeringen på med? Redan retoriken är felaktig – de enkla jobben är inte på något sätt enkla – och innebörden är betydligt värre: Vad det handlar om är låglönejobb med usla villkor, en kampanj från näringslivslobbyn för att arbetarklassen ska ha mindre betalt.

Hur kunde Socialdemokraterna, som tillsammans med facken krossat högerns argumentationslinje under februari och mars, och fått allianspartierna att skamset backa in i ett hörn, plötsligt anamma detta?

Nu har Damberg börjat presentera resultatet. Och det är bättre än befarat – för det handlar inte om låglönejobb, utan om avtalsenliga löner i något som kallas ”matchningsanställningar”. Det är en ny typ av subvention på en arbetsmarknad som redan är nedlusad av subventioner, men kan eventuellt ge visst resultat vad gäller att få fler som står långt ifrån arbetsmarknaden ett jobb – med fackliga rättigheter och rimligt betalt. Det hela går ut på att staten tar den större delen av kostnaden för att bemanningsföretag ska kontraktera arbetslösa och sedan förse privata företag med arbetskraften.

Men trots att det är bättre än ens allra värsta skräckscenarion finns här enorma problem. Det är ännu ett steg i en utveckling där företagen bara ska ta ansvar för sina allra bästa, mest meriterade och mest produktiva medarbetare och där allt annat ska finansieras av det offentliga. Företagen tar ingen risk och inget samhällsansvar utan får i stället massiva arbetskraftsbidrag – sen skickar de notan till skattebetalarna.

Den här utvecklingen ser vi i flera europeiska länder, det är ett nytt system som byggs upp där det gemensamma tar kostnaderna och det privata – ägarna och kapitalet – tar vinsterna. Man kan tänka sig att det kommer att finnas en hel del ”matchningsanställningar” i den skattefinansierade privata välfärden. Då får vi ett läge där medborgarna står för drifts- och verksamhetskostnaden, staten för arbetskraften, och ägarna bara plockar ut avkastningen.

Man kan fråga sig hur det kan vara mindre kontroversiellt än att offentliganställa och satsa på att bygga ut det gemensamma och allmänna?

Det ska dessutom tilläggas att detta inte får slut på någon politisk konflikt. Liberalernas Mats Persson säger i dag, i Dagens Industri, det som Annie Lööf kölhalades för i februari:

”I den kommande avtalsrörelsen måste ingångslönerna ned. Löser inte parterna detta krävs att vi lagstiftar.”

Ett svar som visar att det är dags att rusta för strid.

Sök på Politism.se