Stäng
april 4, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Björn Rosengren och Göran Persson skrattar hela vägen till banken. Foto: Bertil Ericson/TT

Sosseeliten sitter i 30-miljonersvillor i Saltsjöbaden medan ojämlikheten ökar rekordsnabbt

I Expressen visar reportern Michael Syrén hur ett antal tidigare toppsossar lever i dag. Det är en tillvaro på grön kvist. Mångmiljonärer i mångmiljonbostäder med mångmiljonuppdrag.

Alla sitter i styrelser, är lobbyister och jobbar för storbanker. De har förvandlats till överklassgubbar och grå eminenser i näringslivssverige.

Men det här är inget att bry sig om, att moralisera över att även de som haft förtroendet att företräda arbetarklassen har fina karriärer talar emot den socialdemokratiska tanken om social rörlighet, menar sossestatsvetaren Stig-Björn Ljunggren i ett blogginlägg.

Timbro-avlönade Janerik Larsson menar i sin blogg på Svenska Dagbladet att hela granskningen handlar om ”jantelagen” och ”populism”. Även han menar att också sossar måste få vara framgångsrika:

”Jag har av och till trott att socialdemokratins grundidé var att frigöra människor så att de kan uppnå allt vad individen har förutsättningar att nå.”

Det är inte svårt att hålla med om delar av Ljunggrens och Larssons argumentation: Alla vill väl ha ett bra jobb med bra lön? Drömmen om att ha gott om pengar, fint hus och dyra vanor är – särskilt i det genomkapitalistiska samhälle vi lever i – inte svår att relatera till. Ingen kan förändra systemet ensam, och vem vill inte ha det bättre? Har du rätt att säga att just de här herrarna gör fel när vi alla kompromissar ideologiskt och tvingas sätta egenintresset högt upp på dagordningen varje dag? Och så vidare.

Men vad Expressens reportage visar är framför allt något annat.

Janerik Larsson har rätt i att en av grundidéerna inom socialdemokratin är människors frigörelse. En individ ska vara fri, begåvningar ska inte hållas tillbaka av klasstillhörighet och alla ska kunna – och tillåtas att – nå hur långt som helst.

Men grundidén är nog ändå inte att en politisk kast – en isolerad etablissemangselit – ska uppstå och att det är deras frigörelse som ska utgör det politiska projektets centrum?

För samtidigt som den politiska eliten sitter i 30-miljonersvillor i Saltsjöbaden, eller uppbär miljonarvoden i styrelser hos de största bankerna och försäkringsbolagen, så har ojämlikheten i Sverige ökat rekordsnabbt. Om arbetarrörelsens grundidé vore att enskilda företrädare ska få fri tillgång till pengar och makt – medan massorna ska se klyftorna växa – då hade vi kunnat applådera framgången.

Men alla vinner inte i det nuvarande systemet och politikerelitens vilja att förändra det verkar allt mindre. Anders Sundström vinner dock på det nuvarande systemet. Tidigare Kommunalkassören Anders Bergström vinner. Jan Emanuel Johansson vinner. Göran Persson, Björn Rosengren, Thomas Östros och Per Nuder vinner. Den politiska eliten vinner, och de vinner stort. Grattis!

De gör det medan löntagarna förlorar och ser hur anställningstrygghet, generell välfärd och skola försämras. De ser hur politiken inte levererar arbete åt alla. Och så vidare.

De här rika sossepamparnas lyxliv kombinerat med de många bakslagen för löntagarna gör att det framstår som att politiken allt mer är ett tillfälligt jobb där du bygger ovärderliga kontaktnät inför kommande mer kapitalackumulerande uppdrag.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler