Stäng
januari 23, 2017
Eric Rosén, chefredaktör
Magdalena Andersson (S). Foto: Joakim Goksör/TT

Socialdemokratin måste bli ojämlikhetens viktigaste motståndare

På söndagskvällen satte sig finansminister Magdalena Andersson (S) i intervjustolen i SVT:s Agenda för att diskutera den ökande ojämlikheten och de växande klassklyftorna i Sverige.

Till sin hjälp hade hon ett antal inspel från ekonomen Lars Calmfors, som trots sina uppdrag för näringslivslobbyn presenterade ett antal intressanta förslag. Det är inga nya lösningar, tvärtom, men det är ändå vettigt att Calmfors pekar på behovet av en återinförd fastighetsskatt, en ny arvs- och gåvoskatt och en bankskatt. Han pekar också mycket riktigt på problemet med att till exempel arbetslöshetsförsäkringens värde sjunker varje år.

Allt detta vet ju Magdalena Andersson och regeringen redan. Och bankskatten vill de få på plats. Det är bra. Dessutom har Andersson rätt analys när hon säger att vi har blivit rikare men att den större kakan inte fördelas på ett rimligt sätt. Politiken har inte räckt till, konstaterar hon. Det är också sant.

Men just därför är det extra nedslående när regeringen och finansministern säger att de inte vill se någon fastighetsskatt, arvs- och gåvoskatt eller indexering av a-kassan. Magdalena Andersson säger till exempel att arvs- och gåvoskatten bara skulle inbringa ungefär två miljarder årligen, och att det är väldigt små summor jämfört med hela statsbudgeten. Det stämmer att det inte är mycket om man ser till helheten, men om man börjar titta på vad saker kostar visar det sig räcka en bra bit:

Om den rödgröna regeringen inför arvsskatt är de en bra bit på vägen mot en höjning av de allra lägsta pensionerna. En förändring som gav de fattigaste pensionärerna 14 800 kronor i månaden skulle bara kosta 6,3 miljarder per år. Pengarna skulle dessutom komma inte bara pensionärerna till godo omedelbart utan också samhället som helhet – genom skatter, moms och ökad konsumtion. De fattigaste lägger nämligen inte pengarna på hög, de använder de resurser de har, vilket gör effekten extra stor. Detta borde vara ett givet vallöfte från Socialdemokraterna.

Magdalena Andersson säger att vi har en generell välfärd av hög kvalité, till skillnad från till exempel USA, men hon pekar inte på att den även i Sverige behöver betydligt större resurser i närtid, trots att hon och alla andra bedömare vet om detta. Förväntningarna på den generella välfärden är också helt annorlunda i Sverige än i USA. Våra krav på vård, skola, omsorg, brottsbekämpning och trygghet är med rätta mycket högre än i de flesta andra länder. Vi ska inte sänka förväntningarna.

Det är lätt att få känslan av att Socialdemokraterna börjar förstå att vi lever i en annan tid än marknadsfundamentalismens 1990-tal nu. Att de förstår att vi har ett annat politiskt utgångsläge än under den tid då Göran Persson och Tony Blair vann val på att ta flera steg bort från det gemensamma. Men att dagens socialdemokrati trots att den förstår förändringen inte förmår dra policyslutsatserna. Någon annan förklaring till försvaret för att vi ska fortsätta som vi gör, att vi ska acceptera klyftorna ungefär som de ser ut, är svåra att hitta.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler