Stäng
maj 28, 2018
Politism, redaktion
Foto: Janerik Henriksson/TT

Socialdemokratin kan bara växa när den mobiliserar

För en ganska introvert människa som vandrat från politisk frustration till ren uppgivenhet framstår Almedalsveckan som helvetet på jorden; en kakafonisk marknadsplats. Inte för idéer utan för ett oheligt lobbymingel mellan media, politik och marknad. Möjligen en orättvis beskrivning. Men här finns svårigheter som berör svensk socialdemokrati – när statsbärande partier tappar kontakten med medborgarna går de under.

Trots smärtan inom partikroppen finns två goda försvar för omsvängningen till den hårda retoriken; dels i nya förutsättningar för att nå ut opinionsmässigt – även om Stefan Löfven redan i morgon deklarerade att han ämnar gå till val på radikal socialism skulle det inte ge något utslag. Signaler om kontroll över gator och torg, med löften om fler poliser och gränskontroller slår däremot igenom. Det andra försvaret ligger i politikens allt mer kringskurna möjligheterna att vilja och agera, särskilt i minoritetsregering där högern ständigt bidrar till uppförsbacken, och varje progressiv reform kräver enorma ansträngningar. Därtill är nationalstaternas inflytande över ekonomin krympande.

Mycket klokt har skrivits kring ämnet, med intressanta analyser och handfasta råd. Idéfältet blomstrar allt medan elden runt knuten eskalerar och traditionella partier hotar att falla sönder.

Den mest intressanta kritiken handlar om hur tillväxten under efterkrigsåren möjliggjorde progressiva reformer, skänkte klassfred, välstånd och ökad jämlikhet, samt om hur förlorad statlig kontroll över marknaden, i kombination med återkommande ekonomiska kriser utgör slutparentesen för eran av det goda samförståndet.

Problemet är att partierna inte kan göra så värst mycket åt situationen ens om de ville, när den nationella ekonomiska politiken blir alltmer kringskuren av den globala politiska ekonomin.

Under tiden rasar S i opinionen – och i Göteborg ligger partiet på runt 16 procent inför det kommunala valet. Det är plågsamt att använda ordet kollaps om historiens mest framgångsrika vänsterprojekt. Men det är vad som sker, och den akuta panik jag känner inför utvecklingen grundar sig i misstanken om att fredens tid är över. Politiken måste förnya sig eller dö. Men hur? Här finns två underartikulerade aspekter.

Den ena är att man börjar i att agera. Genom att implementera exempelvis den fackliga antirasism som Katalys föreslår i sin rapport om rasism och ett splittrat LO-kollektiv. Ett konstruktivt förslag, som syftar till att stärka kollektivet och därmed handlingsutrymmet som helhet – snarare än utbilda arbetarmän till goda lattedrickare.

Den andra, och kanske viktigaste aspekten, rör avståndet till politiken, teknokratin, hatet mot eliten och politikerklassen. Där politiken slutat fråga, slutat lyssna, slutat förankra, slutat föra riktiga samtal med människor utanför de egna kretsarna. Utan djupare kontakt bortom opinionsmätningar är det svårt att förklara halvljumma reformer, vilket hårt arbete som ligger bakom, vilken nytta de gör och vilka de gagnar. Man kan inte ta politiken och låsa in den i ett slutet rum tillsammans med en elitistiskt-teknokratiskt inriktad journalistkår.

I den insikten ryms även Labours framgångar – de ökar därför att de mobiliserar. De får unga människor att engagera sig i lokalpolitiken, håller öppna policymöten som slår upp politikutvecklingen för alla, även utanför partiet. De frågar, lyssnar och samtalar med, i en medveten satsning för att engagera och bryta toppstyrningen.

Alla människor äger kunskapen om hur ett samhälle behöver utvecklas.

Den största vinsten är att ingen behöver sitta och vänta in att rätt teknokratsosse ska råka få den rätta essän om vad som bör göras i sina händer. Man utvecklar tillsammans, här och nu, och ju fler som bereds plats, desto fler mobiliseras att delta, utforma samt valarbeta med entusiasm. Brittiska Labour har haft år på sig att bygga en ny rörelse och vägen dit har varit konfliktfylld. Men den uppstod genom att man öppnade nomineringarna för partiledarposten, förvisso i tron om att ”London-Blairiterna” hade partiet i sin hand. Det utgjorde början till historiskt starka resultat, till ett revitaliserat och mobiliserande parti med möjlighet till engagemang och konkret politiskt arbete. For the many, not the few.

Grundförutsättningen ligger i en bred koalition mellan å ena sidan en stor grupp värderingsmässigt progressiva som fördrar narrativet kring en radikal ekonomisk politik, och å andra sidan grupper som sätter den ekonomiska politiken i första hand, oavsett övriga värderingar. När Labour vittnar om att den koalitionen är möjlig, visar svensk socialdemokrati snarare hur ödesdigert det är att förlita sig på det ena benet. Särskilt när man inte kan erbjuda ekonomisk utjämning. Dessutom blir det tydligt vad som händer när man agerar som om man alltid kommer att kunna ta värderingsmässigt progressiva för givna.

En systemförändrande vänsterpolitik är mer angelägen nu än någonsin. Det är hög tid att börja arbeta. Du, jag och de progressiva rörelser som ännu existerar.

Då behöver vi göra betydligt mer än att öppna sosseakuter för bedrövade socialdemokrater.

Laila Vianden.

Sök på Politism.se