Stäng
december 2, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Marcus Birro, Belinda Olsson och Martina Montelius. Foto: SVT

Sluta tramsa i fantasidiskussionen om elit och etablissemang

Den senaste tiden har en debatt mellan Marcus Birro, Martina Montelius och Ann Heberlein rasat i Expressen.  Diskussionen följdes upp i SVT:s ”Opinion Live” i går och Marcus Birro rasade mot medie- och kultureliten, som han menar sitter i samma båt som regeringen (som vanligt nämnde ingen kapitalet, miljardärerna och näringslivstopparna). Birro själv tillhör enligt egen utsago inte eliten utan har ”örat mot marken” (fast att sväva ovanför och lyssna nedåt ”mot marken” låter väl annars som själv definitionen av elit?).

Man kan säga en massa saker om den här typen av diskussion, som kommer i kölvattnet av Donald Trumps seger i USA och Sverigedemokraternas framgångar i Sverige. Men det allra mest intressanta man kan säga är nog att det är en fullständigt ointressant diskussion. För inte en enda gång pratar de inblandade egentligen om något annat än sig själva.

I TV4, nästan samtidigt, ”duellerade” Annie Lööf (C) och Jimmie Åkesson (SD) i går, och medan Åkesson dundrar mot ”etablissemanget” dundrar Lööf att Åkesson också är en del av etablissemanget. Även här blir det fullkomligt ointressant och även här blir fokus egentligen enbart på nämnda politiker.

Får man slå fast något en gång för alla så är det att Montelius, Heberlein, Birro, Åkesson, Lööf – och jag – på många sätt samtliga är del av en elit eller ett etablissemang såtillvida att vi blir lyssnade på, får diskutera frågor i radio, tv och tidningar, och ges mer medieutrymme än någonsin en dagmamma i Stenkulla. Och det som spelar roll är inte om vi har ”örat mot marken” eller inte, man hör nämligen olika saker beroende på var och hur man lyssnar.

Det enda som spelar roll är vilka förändringar som föreslås.

Det som räknas i den politiska diskussionen är vilket samhälle vi vill ha, och hur vi vill åstadkomma det, vilka orättvisor vi vill bekämpa och med vilka medel. Men där lyser idéerna oftast med sin frånvaro. Kanske är det just därför det är bekvämare att diskutera vem i etablissemanget som är mest etablerad.

Vad vi ser är på många vis en repris på den totalt innehållslösa debatt som Göran Hägglund (KD) satte igång när han började prata om ”verklighetens folk” för ett antal år sedan. Vem minns vilka förslag som var knutna till hans utspel? Ingen.

Förra veckan hörde jag självmant av mig till Opinion Live och föreslog att de skulle diskutera de fattiga pensionärernas villkor. Detta efter att jag frågat mig om vi ska nöja oss med att arbetarklassens fattiga pensionärer får äta andras sopor. De tackade nej, och det är de förstås fria att göra. De kanske varken hittade något tillräckligt intressant i min text, eller i någon av alla andra texter som den senaste tiden diskuterat pensionärernas livsvillkor.

Jag ska inte raljera över att ”etablissemanget på SVT bara fokuserar på elitfrågor”, för jag tycker att de haft flera intressanta ämnen i programmet under hösten.

Men erbjudandet kvarstår. Vill vi bort från just den här fantasidiskussionen om vem av Birro och Montelius som är mest ”elit” och ”etablissemang” så ligger sakfrågorna och de viktiga principerna bara där och väntar på stötas och blötas. Kanske, kanske, kommer någon till och med föreslå verklig politisk förändring.

Sök på Politism.se