Stäng
december 12, 2017
Nioosha Shams, skribent
Ett 40-tal männsikor har samlats utanför Migrationsverkets förvarsenhet för flyktingar i Åstorp på måndagen. En manifestation hålls i samband med att polisen planerar att avvisa afghanska flyktingar som hålls på förvaret. Foto: Emil Langvad/TT

Sluta skicka människor in i döden

Sorg är en kvinna som skriker rakt ut i mörket, för att det inte finns några ord kvar, för att någon hon älskar ska bli utvisad.

Sorg är en ungdom som står och hulkar, som får kväljningar, som måste hållas upp av fyra armar när hans leder sviker honom, för att någon han älskar ska bli utvisad.

Sorg är en kille som faller ihop på knä, mitt på bilvägen, och måste kramas om och puttas bort därifrån, för att någon han älskar ska bli utvisad.

På måndagen genomfördes en gruppdeportation till Afghanistan från förvaret i Åstorp. Ett dussin ungdomar skulle utvisas. Från klockan elva på förmiddagen var vi där och tände brasor, fixade fika, ställde upp banderoller. Fatemeh Khavari från Ung i Sverige var där som vanligt, peppade alla genom en megafon och drog skämt som fick oss att dra på munnen trots situationen. Vi sjöng. Skanderade. Lät eldslågorna slicka våra händer när vi frös. Vi skämtade. Vi retades. Vi drack kaffe och åt pepparkakor. Vi tog emot nyheter om att ett verkställighetshinder hade gått igenom. Och sen ett till. Tre, fyra, fem. Till slut var det sex personer som skulle få stanna. Vi jublade. En stor buss åkte förbi polispiketerna och försvann in genom grindarna på förvaret.

Det började snöa. Mycket. Och då skrek vi högre. Låt dom stanna! Afghanistan är inte säkert, skicka oss inte till döden! No borders, no nations, stop deportations! Sånger om solidaritet och en påhittad vers om Åstorp som fick alla att skratta. Och så kom bussen ut.

Ett tjugotal poliser ställde sig och blockerade vägen, snön yrde, någon blev nerdragen i snön, någon annan fick en knytnäve i huvudet. Skrik av förtvivlan. Det avgrundsdjupa vrålet av sorg som slipper ut ur en femtonårings strupe, någon som inte längre ser någonting, någon som inte längre finns. Det förvridna ansiktet hos en pojke som har förlorat någon, det där ansiktsuttrycken som det inte går att beskriva. Ren och skär förkrosselse. Det som inte fick hända har hänt.

Och sen skrek vi. När inget annat finns kvar kommer ilskan. Ni har blod på era händer! Hur kan ni göra såhär! Hur kan ni göra såhär och se er själva i ögonen efteråt!

Snälla, sluta göra såhär.

Det här är en vädjan, jag ber på mina bara knän, jag ber för allt jag har. Jag har inte ens kraft nog att vara arg längre, jag bara ber. Sluta skicka människor in i döden. Sluta döda våra nära och kära. Sluta splittra på familjer. Snälla, sluta göra såhär.

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler