Stäng
maj 28, 2017
Politism, redaktion
Foto: Victor Lundberg / TT

Skräms vänstern av idén om att konst ska vara för alla?

Asrin Haidari skriver med anledning av Pia Sandströms verk ”Siri, roten och den observerade luftfuktigheten”. Texten publiceras i ett samarbete mellan Tensta Konsthall och Politism.

En välklädd kvinna står i solen och lutar sig mot en stålvägg och röker. Det jag ser bakom henne knockar mig: ett offentligt verk av en av våra stora konstnärer, Siri Derkert (1888–1973).

Väggen på Sverigehuset är fylld av collage, bandjärnsreliefer av uttrycksfulla ansikten, hyllningar och skissartade ristningar av gestalter i grupp. Till höger ”Ungdomen kommer”, ”Kvinnorna kommer”, ”En ny värld växer fram”, ”Nytt samhälle – ny kultur”. Till vänster ett fredstecken. Det är argt, hoppfullt, naivt, framåtblickande i en mäktig mix.

Högt upp finns en röd skiva för det röda stjärnljuset, en symbol för vänstern. Sverigehuset, invigt 1969, ligger i hörnet av Hamngatan och Kungsträdgården i Stockholm och var tänkt som ett informationscenter, men sedan nästan 20 år tar en inredningsaffär upp den största delen av byggnaden.

Under en guldmask i mitten av väggen är ”Folkens rop” inristat. Det förflutna går igen i oss, i medborgarnas rop idag. Ansikten av feminister, aktivister, och författare. Till exempel Elin Wägner, Fredrika Bremer, Sara Lidman, Elise Ottesen-Jensen och Alva Myrdal. Det är porträtt i Derkerts karaktäristiska stil av personer som kämpat för en bättre framtid med en uppmaning till andra att ta vid.

När Derkert skapade reliefen på Sverigehuset hade den offentliga konsten på endast 30 år gjort en otrolig resa från idé till etablissemang. ”Den tid ligger redan långt borta, då intresset för konst ansågs vara privilegiet för ett fåtal…/ Konsten är på väg att bliva allas egendom./” Det skriver den socialdemokratiska utbildningsministern Arthur Engberg entusiastiskt på 1930-talet. Det var tidens tecken, en tro på en gemensam offentlighet och en ny demokratisk tid där konsten skulle vara för alla.

Idén att konst och bildning ska vara för alla, verkar nu skrämma vänstern. Är man rädd att det ska tolkas som elitism eller anser man att konsten helt enkelt saknar betydelse i de politiska sammanhangen? I en svidande relevant debattartikel i Dagens Nyheter skriver 29 kulturpersonligheter under rubriken ”Socialdemokraterna får inte låta SD kidnappa kulturpolitiken” och påminner oss om att konst och kultur för alla har varit en viktig del av arbetarrörelsens utveckling, men att en progressiv kulturpolitik saknas i dag. De skriver bland annat att ”kulturen inte är en medelklass-accessoar utan den plats där samhället talar med sig självt. Alla ska ha tillgång till det samtalet”. Det finns en stor fara i att låta kulturpolitiken definieras av SD, som insett att makt över kulturen är en stark plattform för den samtidsberättelse man önskar förmedla.

Efterkrigstidens idéer om det gemensamma gjorde avtryck i det offentliga rummet och möter oss bland annat i Stockholms tunnelbana. När Siri Derkert i början på 1960-talet får uppdraget att utsmycka Östermalms tunnelbanestation väljer hon att rista in allvarliga men hoppfulla budskap i betongen. Iklädd tung skyddsutrustning blästrade den då sjuttioåriga Derkert in feministiska och miljöaktivistiska slagord.

Hon var också pionjär i att credda de som creddas bör. I en tid då det var ovanligt att porträttera kvinnor på annat sätt än genom idealiserade nakna kroppar synliggjorde hon då dagsaktuella händelser och personer. Väggarna täcks av figurer och porträtt av kända politiker och kulturpersonligheter, bland dem Simone de Beauvoir och Fogelstadsgruppen. Även noterna till arbetarrörelsens hymn ”Internationalen” dekorerar den vita betongen. En stor abstrakt hand som griper tag i en annan – det är kvinnan som tar puls på patriarkatet.

Verket på Östermalmstorg var kontroversiellt och väckte både ilska och intresse. Konsten var inte bara dekorativ utan kom med ett budskap, den framförde en protest. Platsen symboliserade också det som Derkert tog strid emot; girighet. Dagens välbärgade konsumenter och turister möts av allvarliga motiv som blandas med hoppfulla hyllningar till kampen mot orättvisor. Det här har i sin tur inspirerat konstnären Pia Sandströms helt nya verk på Gullingeskolan i Tensta, som är en hyllning till Derkerts allra sista monumentalverk på just låg och mellanstadieskolan i Tensta: ”Frisk luft, Rent vatten, Fruktbar jord” (1972). Verket heter ”Siri, roten och den observerade luftfuktigheten” och har tagits fram tillsammans med barnen på skolan.

På samma gång som det är lätt att översköljas av sorg framför Derkerts slagord (det blev inte riktigt som hon tänkt sig) så är det starka i Derkerts konst att det svåra landar i en hoppfullhet. Något som Sandströms verk spinner vidare på. Derkert talar till oss, uppmanar oss att blicka tillbaka men också framåt. Hennes konstnärliga stridbarhet gör tomrummet idag smärtsamt tydligt. Både ”den visionslösa vänstern” och andra skulle må gott av att titta över axeln ibland för att återfinna tron på konstens potential, i tunnelbanan, i skolor, på museer och i konsthallar.

Sök på Politism.se