Stäng
november 21, 2016
Eric Rosén, chefredaktör
Samhället sviker pensionärerna när politiken ger upp kampen för jämlikhet och rimliga livsvillkor. Foto: Pontus Lundahl / TT

Ska vi nöja oss med att arbetarklassens pensionärer äter sopor?

Låt pensionärerna äta sopor och mat som inte duger åt andra.

Så kan man lösa problemet med fattigpensionärer om man accepterar att politiken är maktlös och att marknaden eller bjussiga privatpersoner ska stå för lösningarna. Då får vi rubriker som ”Här blir gammalt bröd fin mat till behövande” och ”Istället för soptunnan – mat till hemlösa och fattiga pensionärer. Daglivs skänker sitt matsvinn till hjälporganisationer.” (Stockholm Direkt, 11 oktober respektive 1 november.)

Enskilda butiksägare som skänker mat, hjälporganisationer och privatpersoner som distribuerar den, gör naturligtvis något gott. Det är inte deras insats som är problemet. Problemet är att den behövs.

Stadsmissionens äldrecenter i Stockholm har antalet besökare gått från 3 000 till 11 000 på bara några år. Utan deras insatser skulle pensionärerna svälta, berättar de själva för SVT. Problemet är inte isolerat till Stockholm utan präglar hela landet.

Och vi är många vars nära anhöriga lever på pensioner som är så små att en normal månad är en månad i fattigdom. Som efter ett helt liv där de arbetat med funktionshindrade, som undersköterskor, i butik eller som städat andras arbetsplatser inte får tillräckligt mycket varje månad för att kunna bo kvar i hyreslägenheten eller äta riktig mat hela månaden. Under det senaste decenniet har antalet fattiga pensionärer fördubblats och det handlar nu om ungefär 250 000 individer.

Det vi ser är ett enormt och systematiskt pensionssvek.

Tilltron till marknadens lösningar, till börskurser och spekulation, har varit den fyr som politiken navigerat efter. Löftet om politiska lösningar, sociala reformer, för att sveket ska bli till ett löfte, lyser med sin frånvaro.

LO kräver att pensionerna ska motsvara 70 procent av lönen, jämfört med ungefär 60 procent av lönen i dag, en siffra som dessutom är på väg mot 50 procent. Och det är bra att LO kräver förbättringar. Men LO:s krav räcker tyvärr inte långt. Det är alldeles för återhållsamt, eftersom de lägsta lönerna är så låga att en bättre procent inte är tillräcklig. I stället bör vi prata om krontal och reformer.

De rödgröna partierna bör gemensamt komma överens om att lova pensionärerna stora förbättringar efter nästa val. Pensionssveket måste bli till pensionslöftet.

En överenskommelse som garanterar att ingen pensionär får mindre än 15 000 kronor före skatt från det allmänna pensionssystemet skulle kosta ett antal miljarder per år. Men det är allt annat än omöjligt, om politiken vågar ta tillbaka initiativet, om politiken vågar vara politisk och se att samhället och välfärdsstaten inte är färdigbyggd. När den rikaste hundradelen i Sverige drar ifrån och får allt större förmögenheter – men betalar mindre i skatt och gör större och större avdrag – är det inte heller särskilt svårt att hitta finansiering.

Det finns inte heller någon förutbestämd ordning där de inkomstskillnader som råder när du jobbar ska konserveras och bestå när du blir pensionär. Tvärtom finns goda skäl att utjämna ojämlikheten pensionärer emellan.

Dessutom måste rätt till heltid bli verklighet, fullt ut.

Alternativet är att vi fortsätter som i dag: Att defensivt bekämpa högerns eviga krav på låglönejobb, så att pensionerna inte blir ännu sämre för kommande generationer – och utöver det hoppas att ICA-butikerna och andra välgörare erbjuder pensionärer utgångna livsmedel som annars skulle slängas.

Men för de partier som tror på jämlikhet kan inte ”fortsätt som i dag” vara ett alternativ. Man måste kräva och driva stora sociala reformer som vänder utvecklingen. De måste ställa sig jämsides med den som försöker leva på en pension på 9 000 kronor och instämma i att det är för lite, att vi tillsammans ska bygga något nytt, bättre. Något som håller ihop.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se

KOMMENTARER

Visa fler