Stäng
mars 12, 2017
Eric Rosén, chefredaktör
Gudrun Schyman (FI). Foto: Lars Pehrson/TT

Ska Gudrun Schyman bli ensam om pensionsfrågan?

Ska alla ha rätt till en värdig pension som går att leva på? Det är fortfarande den fråga som bör stå i centrum när pensionerna debatteras.

Ändå hamnar vi sällan där. De delar som diskuteras i stället är verkligen inte ointressanta och just nu ser vi början på en politisk strid om det så kallade premiepensionssystemet. Väldigt många vet inte ens vad det är, vilket i sig är en del av problemet. Premiepensionssystemet innebär att du själv förväntas välja vilka av de 850 pensionsfonder som ska hantera en del av de pensionspengar du jobbar ihop. Det handlar alltså om pengar som sätts över till fonderna via staten och ska inte förväxlas med ett frivilligt privat pensionssparande där du själv, om du har råd, stoppar undan en summa varje månad.

Socialdemokraterna säger nu sig vilja förändra eller skrota premiepensionssystemet, och det är bra. Martin Klepke förklarar i tidningen Arbetet tydligt hur uselt detta system fungerar.

Problemet med Socialdemokraternas hållning är att de velat skrota detta system länge, men att det aldrig händer något. Det beror på den stora pensionsöverenskommelse som slöts av S tillsammans med M, C, KD och L (dåvarande Folkpartiet) för över 20 år sedan. De sitter fortfarande och ska komma överens om alla förändringar av pensionerna i Pensionsgruppen, där Miljöpartiet numera också ingår. Och när sex partier med olika synsätt ska förändra eller utveckla ett system tillsammans uppstår handlingsförlamning. Trots att pensionssystemet funkar väldigt dåligt får de ingenting gjort. Inte ens när de uttrycker höga ambitioner.

Då får vi ett läge där arbetarklassens fattigpensionärer svälter eller hänvisas till att äta sopor. Ofta är de kvinnor som slitit stenhårt för att bära upp den svenska välfärden under ett långt arbetsliv.

Grundfrågan är som sagt uppenbar: Ska alla ha rätt till en värdig pension som går att leva på?

Vänsterpartiet har länge kritiserat det här systemet och velat förändra det i grunden. Gott så. Men den som följer partiet kan inte ens om man är generös påstå att det här är väldigt prioriterad fråga för dem just nu. Kvar i riksdagen finns då Sverigedemokraterna, som ofta pratar om de äldre men som inte föreslår eller driver på för några stora förändringar av pensionssystemet. De vill visserligen höja garantipensionen med 10 procent, men som vanligt i SD:s politik används fattiga äldre främst som ett slagträ i invandringsfrågan. Någon ambition att bygga ett hållbart och rättvist pensionssystem har de faktiskt inte.

Vill man hitta det parti som är piggast i pensionsfrågan får man söka sig utanför riksdagen. Och där står Feministiskt Initiativ med en politisk linje som är både begriplig och realistisk (vilket kanske inte alltid har varit vad som associeras med Feministiskt Initiativ).

Det började med den mycket läsvärda rapport om pensionssystemet de presenterade i juli förra året, och har fortsatt under vintern med idel utspel från Gudrun Schyman och andra i partiet.

Bara den senaste veckan har Schyman gjort livet väldigt svårt för både Elisabeth Svantesson (M) och Sara Skyttedal (KD) i tv-debatter. FI har en linje som på ett konkret sätt tar arbetarklassens och kvinnornas sida i pensionsfrågan, och kräver att pensionen ska bygga på de 20 år i yrkeslivet med högst inkomst, i stället för hela yrkeslivet. På så sätt förlorar man inte på samma sätt om man är föräldraledig, om man är sjukskriven eller om man under en period går ner i arbetstid (frivilligt eller ofrivilligt).

Så länge alla andra partier är handlingsförlamade eller inte tillräckligt intresserade kommer FI kunna skörda framgångar i den här frågan. Och det är ju kul för dem. Men ska pensionssystemet som helhet förbättras krävs det stora positionsförflyttningar från även Socialdemokraterna och Miljöpartiet, samt att Vänsterpartiet lyfter frågan mer.

Att förändra pensionssystemet så att de fattigaste pensionärerna får en betydligt bättre situation är förresten inte ens dyrt. När Elisabeth Lindberg räknade på det visade det sig att man för 6,3 miljarder kronor kan höja gränsen för garantipension från 11 343 kronor till 14 800 kronor. Det är ingen liten sak, utan en rejäl förändring för de med störst behov. Detta kan man finansiera genom att börja trappa ned ränteavdraget. Det måste ändå göras, det är en post som i dag kostar över 30 miljarder per år och som riskerar att gräva djupa hål i statskassan när räntan går upp.

De politiska partier som inte tar frågan på tillräckligt stort allvar gör inte bara sig själva och samhället en otjänst. De ger inte bara Feministiskt Initiativ öppet mål.

De sviker också arbetarklassens pensionärer.

PRESSRELEASER

från Cision

Sök på Politism.se